.
Och jag vågar inte sluta göra annat än att ha en film ständigt på för då börjar jag nog gråta igen.
Han är borta.
igen
Och så, inte ens två år efter att Emir dött, dör ännu en av mina vänner. Tjugosex år, skulle fylla tjugosju.
Knark är en dålig grej.
Det är inte rock n' roll-romantiskt eller ett ungdomligt måste.
Han finns inte längre och hade det inte varit för knark hade han nog fortfarande funnits. Jag kommer aldrig få höra hans röst, prata med honom, skratta med honom, hålla om eller bli omhållen av honom igen för han finns inte mer. Hade saker och ting varit annorlunda hade jag kunnat få det igen.
Men saker är inte annorlunda. Han finns inte mer, och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag försökte komma ihåg hur jag hanterade Emirs död, men allt är en dimma. Jag minns inte vad jag gjorde mer än att kedjeröka och hulka av gråt med vänner ständigt kring mig. Allt det har jag gjort nu också, så det är väl bara tid som hjälper nu. Tid tills jag kan gå runt. Nu: ett oändligt jävla grått kaos och jag borde duscha men orkar ju knappt stå så hur ska det gå?
Kalle, jag saknar dig. Jag saknar dig så oändligt mycket.
Det var inte så här det skulle bli men det var så här det blev. Det är inte rättvist, men livet - döden - är sällan det.
Kalle, jag saknar dig. Kalle, jag kommer sakna dig jämt. Men du kommer aldrig tillbaks. Du kommer aldrig vara hos mig igen.
Vad fan var det tvunget att bli så här för.
