baraba

Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.

Tog pennan i hand, fingrarna på tangentbordet; men varje ord blev fult, blev konstigt, blev fel.

Så jag försökte komma på varför och botaniserade i mina arkiv; på bloggar, i dagböcker, anteckningsböcker, gamla dokument som hade glömts bort. För visst var jag väl bra på att skriva en gång i tiden? Visst kunde jag väl en gång hantera ord med så varsam hand och se skillnad på en och än? Jag tänker att det ska bli ett äventyr, ja, som en tidsmaskin rentutav, ett färdmedel likt Dr Who:s Tardis, att leta igenom min skrivarhistoria.

 

Och efter expeditionen sätter jag mig ner igen för att skriva vad jag känner, så där som jag brukade göra förr.

Skam.

Sätter mig vid ett instrument, tänker Nu ska jag få ut allt det där inombords – men inget.

Jag bara skäms för allt blir egoistiskt, allt blir fel.

Skäms för att jag borde bry mig mer om allt det där som är så mycket viktigare än män som sårar, vänner som inte är vänner, personlighetsosäkerhet, musik, instängdhet, ja, känslor som är okej och nödvändiga att skrika om när man är tonåring men kanske borde dumpas när man passerat tjugoett.

Så jag bara skäms.

 

Och när jag skriver om stora grejer skäms jag igen för jag vet inte bättre än någon annan. Jag har ingen rätt att yttra mig, tänker jag. Jag har inga unika tankar gällande någonting. Så när jag säger något skäms jag för det låter som om jag skulle ha satt mig själv på en piedestal.

 

Vill skriva något vackert, något människor citerar. Vill skriva låtar som människor tröstar sig med, peppar sig med, känner med. Men jag är ingen poet och egentligen inte en särskilt bra musiker.

Så jag skäms.

 

Det är konstigt, för platser som en gång kändes som en fristad är nu endast små rum av skam.

Det stör mig lite att det enda som en gång kunde ge mig lite lugn och plats nu också har blivit något som får mig att må dåligt. Vad som skulle trösta mig när något litet och självcentrerat kändes jobbigt eller peppa mig och få mig att orka mer när det gällde stora saker som gällde för fler nu ger mig lika jävla mycket press och ångest som allt annat.

 

 Och jag slutar på mänskliga rättigheter och säger att jag vill bli musikjournalist eller jobba på ett bokförlag. Jag slutar på ett program menat att hjälpa till för att jag vill börja med något som är kul för mig och bara mig egentligen.

Och då skäms jag över det.

 

Lägger ner pennan, återvänder till facebook, till spotify och soundcloud, och bara skäms. Sätter mig ner och fortsätter vara egoistisk och hemsk för det enda jag kan tänka på är vilken horribel människa jag är som inte kämpar mer. Som har känslor och mål som ibland bara rör mig själv och ingen annan.

Skäms.

Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.

Hade bränt ner en fristad och jag vet fan i helvete inte vad jag ska göra för att få tillbaks den igen. Jag vet fan inte det.

en himla fin grej är

när kompisar kommer ut,

och de inte känner att de behöver "komma ut" för en

utan bara säger åh jag har sovit hos [namn på någon som råkar vara av samma kön som henom] tre nätter i rad nu och hen är så himla fin, fan alltså Annie, jag tror kanske jag börjar bli lite förälskad

och hen har inte berättat för alla än för att hen inte vågar (hemskt) och vi har inte synts sen innan hen vågade komma ut för sig själv ens, men till mig kan hen berätta utan att det skulle vara en stor grej - för det ska det ju inte vara. Det ska ju vara skitsamma. 

Men det är inte skitsamma.

 

Min vän berättar om fb-vänner som har gillat homofobiska länkar på facebook, om syskon och kompisar som använder "gay" som glåpord. Hen berättar om heteronormen och hur jobbigt det är att den dyker upp på varenda jävla släktmiddag - om giftermål, barn och antagande att man är ihop med en person man hänger med som råkar vara av motsatt kön, och hur hen känner att hen måste ljuga om vem hen sover över hos. 

Vi pratar om hur man redan när man är liten växer upp med att man ska vara kär i någon som har något mellan benen som man själv inte har.

Vi pratar om kyrkor och hur det kan sluta vara en trygghet bara för att vissa pekar på en helig bok för att skylla ifrån sin rädsla och sitt hat. Vi pratar om konservativt folk man känt sedan man var liten.

Vi pratar om hur småsaker - skämt, begrepp, liknelser - egentligen är svinstora saker, ja, egentligen är saker som spär på stereotyper och ett vitt heteropatriarkat. Vi pratar om att ljuga för sig själv och för alla andra bara för att man är så jävla rädd. Rädd för att nära och kära kanske kommer överge en, rädd för att bli nekad jobb eller vad som helst egentligen bara för att en homofob kan sitta i den fina stolen.

Vi pratar om att jämställdhet för alla - oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, utseendepreferenser - faktiskt är en jävla fråga och hur bisarrt det är att det är det. Allas lika värde är ju världens mest självklara grej.

 

Och saken är den att jag aldrig (såvida jag inte en dag blir attraherad av tjejer istället) kommer förstå vad homosexuella, eller människor som är HBTQ i allmänhet, går igenom varje dag - lika lite som jag kommer förstå vad någon som är rasifierad går igenom, eller män kan förstå vad kvinnor går igenom.

Det enda en kan göra är att belysa, att stå vid och på samma sida, att kämpa och förstå att man inte kommer förstå men ändå veta att vad som pågår i världen just nu - även i Sverige, hur jävla gärna vi än vill säga att vi är världens mest jämställda land och bla bla bla - är så fly förbannat FEL.

 

Och hörrni, jag vet att jag inte behöver säga det här egentligen, för ni som jag vet läser nu är så förnuftiga att ni redan vet, och jag vet att jag säger det här så väldigt mycket - 

men kom ihåg att vara snälla mot varandra.

Det är huvudsaken, det är det absolut viktigaste. Pang boom så enkelt är det.

Tänk på vilka ord ni använder, vilka skämt ni drar, hur ni reagerar när någon skiljer sig från normen, att bara för att inte ni drabbas behöver inte det betyda att ni inte har en skyldighet att reagera. 

Vad man kan tro är litet när man själv är priviligerad är ingredienser till allt det där stora som suger något sjukt och som vi måste bekämpa.

 

Någon gång i framtiden så finns inte de här garderoberna längre. Men det är vi som bygger framtiden, det är vi som förändrar. Det är vi som är hoppet, det är vi som har kontroll. 

Det är vi som är framtiden;

och den kommer bli så jävla  bra om vi bara kommer ihåg det.

Ungefär två och en halv timme härifrån finns något som får mig så lycklig.

London.

Tänkte skriva så långt först – skriva om pulsen, om människorna, om den lugna stressen, om bussarna, om museerna, parkerna och gatumusiken. De dyra priserna och hur det inte spelar någon roll. Om hur många böcker, sånger och filmer som nämner de platser jag har ramlat runt på, vikt mig av skratt på och utvecklats på.

Men hur beskriver man något man har en kärleksaffär med? Något som ger en fjärilar i magen?

Jag tappar mitt vett där borta och samtidigt bara växer det. Läser aldrig så mycket som när jag är där, pratar aldrig lika mycket med främlingar och blir aldrig lika inspirerad.

Nej för London gör mig pirrig i magen i all sin gråhet, sexistiska snubbar, jobbiga turister, höga priser och att de flesta klubbar och barer stänger vid tre på vardagar (</3). Känner mig som hemma där, till och med när jag inte känner igen en enda byggnad.

Och jag älskar många platser men London känns för det mesta bara lite bättre.

Till och med de kortaste grässtråna är somrigare i London.

Till och med regnet smakar bättre i London.

Till och med jag är lite mer värd att bli omtyckt i den där staden.

plantera dina läppar på mina

om så bara för en stund, om så bara för ikväll

vi kan smaka varandras öl och vi kan bli fyllekära igen

och kanske, om så bara för ikväll, så kan du svara på alla mina sms

och inte bara jag på alla dina

 

och mina vänner säger skit i honom och

att jag är för bra för en sån som du

men jag tänker att bara en kväll till

eller två eller hundra

så kan vi dricka öl tillsammans

och du kan plantera dina läppar på mina

 

bara en gång till

eller två

eller hundra

Visste ni att syre är dödligt? 

Det finns de som tror att det är därför vi dör överhuvudtaget - att syret i luften sakta, sakta tar död på oss. Tänder eld på oss inifrån.

Lustigt ändå,

hur något livsviktigt är livsfarligt. 

 

Min systerdotter fick ett epilepsianfall nu när jag var i Småland, och min mamma (vi alla, såklart) blev så ledsen. Tänkte att det var hennes fel för hon hade låtit Anaïs rida; anstränga sig; det kan ju inte vara bra, tänkte min mamma, och försökte hindra henne från att hoppa för mycket på studsmattan, springa för snabbt upp för en backe, skratta tills hon kiknade lite för mycket. Ungefär likadant som mamma har reagerat på mina anfall, med andra ord. 

Och det är väl förståeligt. När man ser någon så sårbar är det förståeligt att säga nog nu du får inte göra vad du gjorde innan mer det får aldrig bli så här igen, framför allt när det är någon man älskar så mycket. 

 

 

Livet är - i bästa fall - skittråkigt. Det är då det varar längst. 

Klart jag kan försöka gå och lägga mig vid tio, gå upp vid åtta, äta nyttigt, sluta med saker som förstör min kropp, börja träna, sluta tänka på ytligheter som gör mig psykiskt olycklig, sluta tänka på världsproblem som också gör mig psykiskt olycklig, bara läsa glada böcker, inte sitta så mycket vid datorn, lösa korsord och måla med akvarellfärger. 

Klart jag kan försöka gå runt på en rak linje i mitt liv; följa ett slags the sims-mönster och plugga jobba gifta mig köpa hus skaffa barn jobba lite till gå i pension dö; städa på söndagar, skogsutflykt någon gång ibland, bo i en småstad för att inte få för mycket avgaser i mig, träna tre gånger i veckan och äta frukt istället för lördagsgodis, sluta med elektronik och lära mig alla världens blommor. 

Det går ju det också. 

Men jag kommer dö ändå. Du kommer dö ändå. Varenda människa du ser och alla de du inte har sett kommer också dö (läskig tanke som jag tänker nästan jämt och skriver rätt mycket om när klockan är mycket eller jag är full). Det spelar ingen roll om du röker trehundra cigaretter om dagen eller om du plockar tussilagon varje vår eller om du gör både och; du kommer ändå någon gång sluta andas och om tvåhundra år kommer antagligen ingen veta vem du var.

 

Så jag är uppe för sent. Jag skriker för orättvisor. Jag suktar efter storstäder vad de än gör för min hälsa. Jag äter mycket socker. Jag röker när jag har lust, dricker när jag har lust, snusar när jag har lust. Jag gör inte saker jag kanske borde och gör saker jag kanske inte borde. 

 

För när det kommer till kritan så är hela fucking livet livsfarligt. 

Så är det inte bättre att ha kul medans det ändå är igång? 

 

Åh alltså jag hittade en text jag skrev nästsista januari om året som var. Nu får ni läsa den pga ännu inte för sent. Det är ganska långt, men också ganska intressant

 

Så här i PK-tider har människor börjat komma med lite instabila argument för att slå emot människor som kämpar emot sexism, rasism, och diverse andra orättvisor. Det pratas om rasism gentemot vita, hat mot cis-människor, och sexism gentemot män. Framför allt på internetforum som tumblr pratas det om detta. För människor gillar att leka martyrer.

Allt hat är vidrigt hat. Så varför fokuserar vi på icke-vita, LGBTQ-folk, muslimer, judar och kvinnor?, undrar människorna. Säger ni inte emot er själva? frågar dem.

Men det går inte att jämföra. Att bli sårad för vad någon kanske säger någon gång går inte att jämföra med att bli utkickad av sin egen familj, hundratals år av förtryck, vara tvungen att vara rädd och försiktig när man går hem om natten för risken är stor att bli våldtagen, få höra att man är fel onormal och hela ens existens irrelevant för världen, tas för given att vara skyldig till ett brott, inte någonsin tas på allvar, tas för given att inte vara kapabel till något utan istället ha kvoterats in, få lägre lön för samma arbete, inte få samma grundläggande rättigheter, ses som sjuk för att man älskar någon som är av samma kön eller gillar att klä sig som stereotypen av det motsatta könet, och så jävla vidare i all oändlighet. Inte. Samma. Sak.

 

Vad dessa människor inte heller förstår är att feminism, antihomofobi, och antirasism gynnar alla; just för att de handlar om vad som är världens mest självklara sak: att alla människor är lika mycket värda och ska spela på lika villkor; och att vi inte ska se personer för deras kön, sexualitet, etnicitet och religion.

 

Vi kämpar mot våldtäkt. Mot våld. Mot fördomar. Mot orättvisor. Mot hat.

I slutändan inte för en speciell sida.

Men vi måste som det är nu skrika högre för kvinnor, invandrare, LGBTQ, och andra (”)minoriteter(”) – annars har de inte en chans i världen att synas, höras, räddas, få makt och respekteras.

 

Vi kämpar för fred. För jämlikhet. För trygghet. För rättvisa. För kärlek.

Är ni med oss eller mot oss?

”Hela den här stan är på låtsas. Den är byggd på att förstagångsutflyttare ska känna sig vuxna. Och de börjar gå på bibliotek som är uppbyggda för att De ska hitta, de köper kaffe med specialpris för just Dem, de betalar hyra för ett boende specialiserat på Deras klass, och går på klubbar som inte är klubbar på riktigt utan bara nationer med öl för specialpris. Allt går på någon slags leka-vuxen-villkor i den här staden, och jag blir så jävla trött.”

 

sa han

och jag bara tänkte att jag trivs rätt bra i det här dockhuset

fastän det är mörkt och fruset så här i december

http://www.youtube.com/watch?v=68ItzEBpXjQ

 

Så den här låten kom. Det är jätteviktigt att ni lyssnar på den, helst ser videon också. 

För att överhuvudtaget kunna skriva en text om detta vill jag bara gå igenom några saker om mig själv. 

_Jag är ganska nogrann med musik. Jag kräver oftast en kombination av bra text och bra melodi (om båda skulle ingå), och jag råder er att göra detsamma. Till er som inte har förstått vad som är fel med Blurred lines (iofs en låt jag inte gillar någonstans) kan ni se några grejor med det här: http://fourmargaritasmonkeys.tumblr.com/post/68038597187/byunessie-dontevenask13-foerverskyyoung

_Jag tar inte så hårt på sex. Jag tycker båda parterna ska vara med på det, något annat spelar egentligen ingen roll. En kompis här sa nyligen: "Jag kan vara attraherad av någon annan än den jag är kär i. Min fitta bryr sig inte så mycket vem som kommer i den liksom." 

 

_Därmed inte sagt att människor som tar sex lite allvarligare har fel. Det är en sakfråga. Respekt är allt.

 

_Att våldtäkt är fel vet alla; vad som är våldtäkt är inte alla alltid överens om. För mig är det knäppt att inte alla håller med mig - att båda ska vara MEDVETNA om att de har sex; och givetvis att de vill ha det.

 

Nu till Fatta. Jag har en text på g om sådant här, något lite mer finputsat. 

Det finns personer där "nej" inte spelar någon roll. Det är "Du vill egentligen", det är "Du kommer inte ångra dig", det är "Bara en gång", det är "du är en sån jävla  teaser, nu måste du ju göra det", det är "Vi har ju gjort det förr", det är släpa hem någon full  och det är ta av underkläder i smyg. 

Och jag frågar er som någon gång har tvivlat på någon som blivit våldtagen, någon ni tycker överdriver: kan ni se dem i ögonen och säga det? Kan ni säga "Släpp det nu", kan ni fråga vad de hade på sig, kan ni fråga om de verkligen sa nej tillräckligt högt för att hen skulle göra?

I sådana fall är jag hemskt öppen för att höra ert tänk. 

Hörrni - 

det här med att kasta tårta på folk; vad känner ni?

 

Min spontana känsla var hahahahhahahahhahahahahhahahahha

min andra känsla var att nej, det är ju inte alls roligt. Inte klyftigt eller taktiskt. För vi har ett främlingsfientligt parti i vår riksdag, ett parti som har kommit in på grund av okunskap, sympatiröster, och otillräcklig invandringspolitik från andra partier. En tårta hjälper inte, inte två, tio eller hundra, för att bli av med den här gruppen. 

 

Elakhet sprider elakhet, och vi kan inte sjunka lika lågt som människor som inte anser att alla är lika mycket värda. För det funkar inte, det gör inte det, det har precis motsatt effekt mot vad det ska. Gudarna ska veta alla gånger jag har velat förudmjuka någon (och alla de gånger jag har gjort det), men ju mer man tänker på det desto mer fattar man att det inte funkar. 

 

Sen så har vi det här med yttrandefrihet, och att man kan diskutera huruvida SD kränker andra (det tycker jag), för då blir ju inte deras yttrandefrihet på den fronten legitim; men som det är nu har de en rätt att stå för sina åsikter utan att själva bli kränkta eller nedtystade. 

 

Vi kan inte kämpa emot rasism med tårtning, hur lockande det än kan kännas. Vi kan kämpa emot det med hjälp av kunskap, kärlek och genom att stå på motståndarsidan. Vi kan kämpa genom att skrika, genom att kasta fram mördarargument, och med oändligt mycket tålamod. 

 

Helt enkelt: älska mer. Hat skapar hat; och tårtor i ansiktet ändrar tyvärr inte det faktum att ett främlingsfientligt parti är det tredje största partiet i Sverige. 

 

 

Jag var fjorton år och vi pratade på msn varje dag. Minns inte om vad, bara att jag – som ändå var rätt så bitter och tonårig som fjortonåring – blev så glad av att skriva med honom. Minns att han ibland hade sin status på Inte vid datorn och skrev  ”jag är visst här, orkar bara inte prata med någon annan.”

Jag minns när han började skriva om en tjej han gillade och hur det gjorde ännu ondare när han visade en bild på henne, berättade om henne, för hon var så olik mig som man kunde bli ungefär. Jag minns hur jag drömde om honom, minns hur hans namn konstant dunkade i mitt huvud, minns att han sa hur många han hatade men bjöd med mig på hemliga fester jag aldrig gick på.

Nu dunkar inte hans namn i huvudet längre, jag drömmer inte om honom, och det gör inte ont när han hånglar med någon annan.

För man kan vara fjorton år och gråta på sitt rum och tänka att det här går inte, det här är ens första och sista förälskelse, den här pojken kommer man aldrig komma över.

Men så vaknar man en morgon och man är lite äldre och fjärilarna har dött. Man ser på honom och tänker bara ”Jaha. Så vad såg jag hos honom egentligen?”

För man är inte längre fjorton år, man gråter inte längre på sitt rum över honom, och man har precis fått sin första kyss av en kille med  smilgropar och udda dialekt (och om några år kommer den killen bete sig jätteförvirrande – men det vet man inte än). 

det är så tillfredsställande när ens lärare säger "bara för att det står i er lärobok betyder det inte att det är rätt".

när de ber oss ifrågasätta, säger BRA när vi säger NEJ och jublar när vi frågar varför - det är så otroligt. 

och jag tänker på hur mina forna lärare har sagt "men om du kollar på sida 134..." och "ja men det är bevisat" men mina nuvarande säger att så här tycker den här författaren, men inte alla, aldrig alla. 

 

det var ett så härligt uppvaknande när min lärare första dagen på universitet sa att "demokrati är bara det minst dåliga av system, sägs det" i kontrast till en annan lärare jag hade haft som hade sagt att demokrati är bra bra bra x10000 och med diktatur finns det inga fördelar.

 

Jag älskar det. Jag älskar att spotta på systemen, att säga men fattar ni inte ni gör visst fel varför kan ni inte se flera sidor?, älskar att se fel men också rätt, älskar att fråga varför och få veta. 

 

 

Men det är så himla svårt. På riktigt. Jag, som på gymnasiet insåg att hallå jag behövde ju inte kämpa alls, var ändå bland de bästa i klassen, är plötsligt inte längre i den positionen. Jag läser samma mening om och om igen men fattar inte ändå tills jag läser den för tionde gången och bara "jahaaa". 

"Man kan liksom inte bullshitta sig igenom universitetet", säger min kompis Christopher och jag vet att det är sant men försöker ändå och öppnar blogg.se istället för att läsa samma stycke för åttonde gången.

När jag var femton år och tre månader ungefär skrev min doktor ut recept på 50 mg lamictal till mig – för jag har epilepsi. Jag tar medicin för detta. Jag får anfall ibland. Det kunde ha varit värre. Andra personer som har/hade epilepsi är Lenin, Neil Young, Lil Wayne, Ian Curtis (vars epilepsi för övrigt var en av de främsta anledningarna tills hans självmord – tack för den, Ian), Prince och Dostojevsky. Det sägs/upptäcktes efter deras död, att Socrates, Caesar, Napoleon, Heliga Birgitta och Joan d’Arc också led av epilepsi.

Hur eller hur.

När jag frågade min läkare om vad det egentligen var som hände i min kropp sa hen att hen inte riktigt visste, men jag kunde bli skickad till en neurolog om jag ville.

En neurolog som sa ungefär ”oj vilket hår du har förresten vi ska nog öka dosen lite”, och inte så mycket mer.

Men de sa aldrig någonting om vad det var som hände egentligen, om vad jag kunde göra åt det, om hur det hade kommit upp och vad medicinen skulle kunna göra. De frågade hur långa mina anfall hade varit, om hur jag känt mig efteråt, om jag kunde följa pekfingret med blicken. Aldrig om hur jag mådde rent psykiskt, om mina mat-och sovvanor, om jag visste hur jag skulle hantera anfallen eller ens hur jag skulle uppmana alla mina nära att agera.

Ingenting sådant fick jag. Jag fick min medicin men ingen förklaring och inga uppmaningar. Jag fick inte ens en liten jävla broshyr om sjukdomen jag antagligen kommer att vara tvungen att leva med resten av mitt liv.

Jag har epilepsi. Epilepsi kommer i olika varianter, styrkor och tidsperioder – det är en svår sjukdom på det viset. Det som händer är – jätteförenklat och jättekortfattat – att vissa av mina nervceller ibland blir överaktiva och inte riktigt i synk med resten av kroppen. Vissa av mina nervceller gick liksom in i någon slags tonårsrevolt som de nog aldrig kommer komma ur.

Jag kan inte göra allting som människor utan epilepsi kan – men jag vet inte vad. Jag tar medicin som lika gärna hade kunnat vara sockerpiller för jag vet inte vad de gör. Jag får anfall ibland som jag inte kan förklara för folk vad de ska göra åt, för ingen auktoritet har förklarat för mig.

Det kunde ha varit värre; men jag litar inte ett dyft att sjukvården ska förhindra det från att bli så.

 

Jag var nitton år och bodde i Salamanca när det var december tjugohundratolv och jag och en av de finaste människor jag någonsin träffat satt på ett litet torg och rökte egenrullat och drack billig sangria direkt ur flaskan (ville ju inte vara först på festen).

Diskuterade livet. Pratade om allt och vet inte hur vi kom in på det men hon sa

”Fast med dig är det ju annorlunda, Annie. Du gör det på ett coolt sätt”, när vi pratade om det här med män och hur en behandlar dem. (Vad är inte ett coolt sätt? Annan gång.)

För där satt vi, på samma torg, rökte samma cigarett, drack ur samma flaska, svarade likadant på samma fråga (”So do you wanna get hopelessly and utterly drunk tonight?” ”Is that a question?”), skrattade åt samma skämt, gillade samma låtar och tänkte nästan jämt likadant; men var ljusår ifrån varandras personligheter när det kom till det här hur en behandlar andra, och sig själv, när det kommer till tungor och armar och diverse andra kroppsdelar.

 

För, så länge jag inte är ute och går på en gata fylld av kåta män eller våldsamma människor, gillar jag det okända. Mörker skrämmer mig inte. Gå till okända hemmafester är något roligt, att dricka mystiska blandningar fastän jag äter lamictal är mest spännande, en oviss framtid kan vara läskig men samtidigt så trygg för det betyder att jag kan göra nästan vad som helst.

Någon gång ska jag skriva om mina rädslor: fåglar och våldtäktsmän och människor med farliga åsikter och att bli lämnad ensam. Inte nu.

 

Män med lockigt hår och rakt hår och revben som syns och långa fingrar och långa, fantastiska ben, som spelar instrument och har fina kläder och man märker att de vill ha en. De är lindade runt ens pekfinger.

Det är något som är så fantastiskt med att ha någon på det sättet – bara för en natt, inget stort, inga förpliktelser.

Jag behöver inte veta hans namn, för för mig är han inte så mycket. För mig är killen sällan mer än ett par läppar som kysser bra, ett par ljuvliga händer och något som gör att han vet vad som är det perfekta svaret, fast jag liksom inte vet vilket det är.

 Jag vet inte om jag ska kalla det bekräftelsebehov – tycker såklart inte det är det. Jag kan ju ha de trevligaste av nätter utan att kyssa en enda person (till skillnad från när jag var femton och bara ”ingen vill någonsin vara nära mig”, vilket givetvis är ok men hemskt att tänka och inget jag tänker längre), men det förbryllar mig hur människor kan tycka så olika när det kommer till sådant.

 

Och hon, min älskade fina vän som jag saknar så mycket att det är svårt att beskriva, kunde räkna alla hon hade kysst på en hand och jag sa ”¿qué? Så många kysste jag förra veckan”.

”I guess I just like kissing boys”, sa jag och tog fem klunkar till.

”I know you do.”

Och så var det inte mer med den saken. Bara en kul grej som vi drev med och mina vänner drev om det för jag drev om det och vissa av dem var precis likadana.

För när det kommer till kritan så är allt för alla precis likadant men ändå helt och hållet olikt. Ett par läppar är till för hångel tycker jag och någon annan tycker att de är för två hjärtan som möts. Ben är underbara hopslingrade, men vissa vill vara hopslingrade med samma ben nästan jämt. Att se någon helt bräcklig och utelämnad tycker somliga är något som bara få personer ska få göra, och andra tycker att det inte spelar någon roll bara för att kroppar är så otroliga; revben så bräckliga men starka, leverfläckar på nyckelben så vackra och skoskav efter en lång festnatt ett tecken på något kul (fastän det är på någon helt okänd). För vissa är nya människor tätt inpå något kul, för andra något skrämmande.

Allt är okej, bara annorlunda: kom ihåg det. Det viktigaste är att man är snäll mot varandra – svårare än så är det fan inte. 

Segt med uppdatering nu för tiden; sorry I'm not sorry.

 

Hur som - 
det är så konstigt det här med att få telefonsamtal mitt i natten av någon som liksom inte vill ge upp. Som vägrar, som säger att han har varit kär så himla länge nu och han pratar och pratar och jag förklarar och förklarar tills jag inte orkar längre. Så jag höjer rösten fastän jag egentligen inte vill.
Vill inte vara sur, vill inte såra. 
Men vill inte heller att ens nej inte ska spela någon roll.
Vill inte vara någon slags trofé, som skulle gå att "få tillbaka" genom lite övertalning och smicker. 

Men jag är så ovan vid att vara den som får telefonsamtalen,
och jag vet inte hur jag ska hantera det - för hur hanterar man brustna hjärtan när man är den som har krossat dem?

Vet inte om jag ska lägga på eller fortsätta att säga samma sak tills han tröttnar eller däckar eller hans mobil dör, eller om jag ska göra som jag gjorde och säga "nej, det funkar inte så" med så pass hög och bestämd röst att han tystnar.

och det känns att han blir ledsen

och besviken

och tycker att jag är en fullständig och komplett fitta.

Kanske måste det vara så, kanske måste han få tycka det (och jag säger inte förlåt), kanske vill man ibland så pass olika att man måste få försvinna ur varandras liv.

 

För människor växer ifrån, människor tycker olika, människor ljuger för sig själva och för andra, människor går inte alltid ihop, och människor gör misstag.

Och när det kommer till kritan är

"jag vill ju bara att du ska vara min",
inte en mening som gör mig hedrad, smickrad eller tillbakalockad. 

 

för jag vill ju inte vara någon annans än min egen.