baraba

”Jag tycker bara man är slampa om man gör det fastän man egentligen inte vill”, säger hon och jag tror att det egentligen är där som vi slutar varandras närmaste vänner.

Men jag säger bara ”jasså”. Orkar inte ens försvara längre. Det är eftermiddag och vi går precis förbi stadens bästa pizzeria och HON SÄGER SÅ. Att någon som inte säger nej ska få en så gräslig stämpel på sig – att någon överhuvudtaget faktiskt förtjänar att få den stämpeln på sig.

På samma promenad pratar hon i tusen år om ett problem som inte är ett problem och jag säger ”Vet du, sluta spela den där gamla skivan nu, och gör något åt saken istället”, och kanske är det okänsligt av mig men jag orkar inte bry mig längre.

Men vet ni hur det är?

Närmaste vänner ändras ibland. Man kan ha så rysligt roligt tillsammans, man kan leka på en trasig lekpark för att hjärtat är lite trasigt, man kan dricka alldeles för mycket tillsammans, man kan halka in på alldeles för djupa samtal, och man kan skratta åt de fånigaste av grejor.

Men så kan man ta olika vägar i livet – och då kan allt förändras. Kanske bara för ett litet tag, kanske för för alltid. 

För man får nya värderingar, hittar nya närmaste att leka på en trasig lekpark med, och plötsligt ses man på stan och man har inte synts på hela sommaren och man drar inga internskämt utan man bara ger en snabb kram och säger ”Shit kul att ses hur är allt (jodå bara bra) ah vad härligt förlåt men jag måste dra vidare är ju på jobbet egentligen du vet” och man säger inte att man borde träffas någon gång snart.

För ingen av oss vill.

Och det märks så väl.

För man är klar med varandra, man har knutit upp ett bästa-vänskapsband och knutit fast ett med andra. En gång i tiden var man varandras, en gång i tiden hade man så himla kul, en gång i tiden var allt bra, och den tiden kommer alltid finnas där - bara inte nu.

Kanske kommer den tillbaks.

Men man kan inte låtsas;

för tiden är inte nu.

Nej, för ingen av oss vill att tiden ska vara nu. Tiden ska vara då, tiden ska kanske vara sen.

Så vi knyter upp bandet och vi lägger det på marken. Färdiga. 

Sen går vi; och vi säger inte hejdå.