baraba

Vet ni? 
För första gången sedan jag var tretton eller något sådant längtar jag hem. Alltså hem-hem. Till min familj. Till mammi och pappi och till att bli omhållen(!!!!!!!!!!!!!!!!) och till propra måltider och till mina syskon och mina syskondöttar och mina hundar och till att sätta mig och spela instrument när och vart jag än vill och till Smålands-sommar.
Att vara pank i en främmande stad när man aldrig levt ensam "på riktigt" och inte träffa sin familj på fyra och en halv månad känns just nu väldigt jobbigt. 
Just nu känns det bara väldigt jobbigt att vara ensam överlag. 
Jag vet inte, kanske bidrar illamående och sjukdom till ledsenheten. 
Mår i alla fall rätt krasst för tillfället - tur att man har fina vänner i alla fall.

 

 

 

Mina fina, fina syskon, min fina, fina familj. Ska börja fingra på ett inlägg om dem bara för att de är de och inget är viktigare.
Okej gråter nästan nu. Fan.

 

Life theme song för tillfället

alltså en vän gav mig en länk för ett tag sedan med "Ghost of Forest Manor" från Champion 5, dvs engelskaboken vi hade i femman.
OCH JAG KAN INTE SLUTA
HAR HITTAT FLERA STYCKEN

 

fast framför allt de här två

 

alltså

dör.

 

Förtjänar en bild på mitt tolvåriga jag:

Hejsan

Jag är så himla, himla trött.
Behöver sova i ca tusen år tror jag. Är så himla sugen på god mat men känner ändå att jag inte orkar spendera pengar på ingredienser - eller faktiskt laga mat för den delen. Käkar ett paket Ben & Jerry's istället.
Om tolv dagar lämnar jag London; känns så himla tokigt. Vad roligt jag har haft det ändå, mitt bland allt det där gråa. London är på något vis den enda staden i hela världen som klarar av att vara färgglad mitt i allt grått.
Samtidigt ska det nog bli rätt skönt att lämna det här, göra något annat ett litet tag. Eller inte skönt, och absolut inte till Eksjö. Äh, vet inte vad jag tänker och tycker och VILL -

är bara så himla trött just nu. Slog på webbisen och ser liksom ut så här (pil nedåt)

jag skypar med en av mina bästa vänner just nu
euan heter han
vi festar för oss själva - skitkul är't! 
förbannat att vissa människor är så långt borta

 

Vi träffas igen och dricker varm choklad och det är precis som innan; minus kyssarna och händerna som rör varandra och låtsas att det är av misstag.

Nu gör han så med någon annan.

Och vi skrattar och pratar och han är ännu finare än jag minns honom -

men nu får någon annan njuta av alla de där småsakerna som gör honom till honom.

"Vi syns när vi är i samma land igen", säger han när jag tar District Line och han tar Victoria line och jag säger ja men såklart att vi gör, fastän jag vet att det inte är sant: att jag nog inte kommer se honom igen.

Skrattar, ler och vi kramas hejdå och för en gångs skull går vi inte hem tillsammans - för en gångs skull ger vi inte ens varandra en liten puss - för en gångs skull är det inte ens tillstymmelse till VI.

Sväljer klumpen i halsen och sväljer den igen när han inte ser mig längre. 

Sväljer den ännu en gång när jag sitter på tåget

och på det andra tåget

och sen är jag hemma och låter den komma upp. 

Får en gratis mango på ett 24-timmarsställe för att de ser att jag är ledsen.

Och jag tänker Nog nu 

Hej.

Ikväll ska vi lyssna på det här: brustna hjärtans klubb

Imorgon ska jag förklara lite grann

I övermorgon ska vi komma över det här, bli hårdhudade på riktigt, på riktigt acceptera att skit händer, och att vi kan lära oss att klara oss själva.  

Kom precis hem efter en tokig fredag (men rolig som fän) och Eurovision-lördag hos Mara (så himla mysigt). Vart kalaspackad då jag drack hela tvålitersflaskan, men ah ja, sånt som sker,

no regrets! 

 

deal with it h8rs.

 

Tja! Nu ska jag på utflyttningsfest tema disco! Blev visst lite mer rymdtema för min del men ah ja, så det går när man nästan endast klär sig i matta nyanser och inte har pengar till att köpa nya fräsiga prylar å sånt. Då man får ta balongsnören från en torsdag på Carnaby street, och ens syrras trendbrytande öronhängen anno 2004 att fixa upp sig med.

 

 

O så en tvåliters-Woodgate på det. Kostade £1.99; så det ska va. 

Kan vi inte alla bara stanna upp en stund och uppskatta Greklands bidrag till Eurovision?

att sitta där och läsa gamla meddelanden (fastän man inte borde) och bara 

"jaha, det var den stunden det gick snett", fast man inte vet varför. man vet inte vad som hände. 
att berätta nästan hela scenariot för en vän som inte vetat och nästan börja gråta för man inser att det fortfarande gör rätt så ont. 
jag önskar att jag hade pengar till att köpa choklad då, eller ännu hellre en resa till de av mina vänner som förstår bäst, eller en vodkaflaska och dra till Submarino och dricka dansa hångla eller köpa massa kläder eller dra till alla indieklubbar i hela London. 
men jag har liksom inte pengar

och första veckan i juni är jag nog tillbaks till Sverige och hälsar på mina syskon, hjälper till lite grann (för jag dör i Eksjö) och äter kanske tre måltider om dagen för första gången på flera månader.

 

Och nu har jag lagt ut annonser med min lägenhet på gumtree och spareroom så att någon annan ska bo här, kanske hångla upp nån gullig kille eller tjej i sängen jag nu skriver det här inlägget i, någon som ska köpa färska frukter här nedanför, ta buss 115 till centrum, och förbanna det där jävla paret som tycks göra slut varje fredag.

Men det är liksom så att London, I love you, but you're bringing me down. Man kan inte gå runt med så här lite pengar, det funkar inte.

 

 

 

Och snart åker Nathalie från Europa vilket är så förbannat trist

sjukaste tjejen jag känner.

Så jag smygkollar på biljetter till Salamanca. Ja, det kommer kosta mig skjortan, men kan inte låta henne åka tillbaks till Amerikatt bara så där. Herregud, det vore ju typ ett brott tror jag. Men tyst om det - mina päron hade inte blivit så glada över att jag ens tänkte tanken. OCH ÄNDÅ.

tänkte dela med mig av mitt klassiska recept nu för tiden aka enda måltid per dag! 

alltså jag inledde den här dagen på världens bästa vis.

igår skrev en av mina gamla lärare "äntligen någon som vågar säga det uppenbara" och länkade en aftonbladet-artikel som jag tyckte var lite dum. Summa summarum var lite att flickor och pojkar är olika och ska behandlas därefter.

SÅ jag skrev till henom vad jag tyckte och varför, försökte förklara hur vi som är pro genusneutralitet tänker och ställde frågor. Hen svarade ett inte särskilt givande svar (tycktes som att hen inte läste igenom vad jag skrivit alls faktiskt) och jag svarade tillbaks igen, förklarade mer hur det var jag tänkte, frågade om läsningar.

 

Skrev i alla fall sedan till världens bästa hanapee och sa att jag aldrig vet hur jag ska formulera mig när jag blir så där upprörd, frågade vad jag gjorde för fel (för jag skickade hela diskussionen till henne så hon kunde få läsa).

 

OCH JAG FICK SVAR:

 

ALLTSÅ MIN KOMPIS HAR HITTAT KANSKE VÄRLDENS BÄSTA TUMBLR

boyswithbeardsandcats heter den

 fantastisk kort och gott. 

annars är här några tumblrs jag tror ni kan tänkas gilla: 

om man gillar feminism intressant och upprörande

 

reasonsmysoniscrying tycker det här är helt hysteriskt kul

wtfevolution för att naturen är underlig

whatshouldwecallme antar att alla känner till den här bloggen men den är ju så förbannat bra.

 

 

 

 

googlepoetics världens sötaste blogg ibland - människor söker på så mycket knäppt.

fuckyouverymuch kanske min favoritblogg där ute. säkert hälften av alla mina sparade bilder är därifrån.

 (liksom Obamas selfies??)

justlittlethings om livets lilla goda

gamlanyheter jag tycker så mycket om gamla människor

 

fuckyeahdegradingyounglovers människor som stör hångelpar på kort! asså bästa

 

vassogo

 

 

 

 

 

jag har fått jobb! 

affär i camden ska jag hjälpa till i 

där säljer de bara en storlek, supersött ("we're selling romaaaantic clothes") och för skapligt dyra priser, så med andra ord min typ av affär. MEN DET ÄR ETT JOBB OCH JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT GLAD ÖVER'T

PENGAR <3 och nu ska jag snart på jobbintervju för en bar, håll tummarna för det också.

 

om ca en månad åker jag hem pga inga pengar.

jösses alltså.

känns himla trist att mitt ut-i-världen-låt-oss-åka-på-äventyr-år (sponsrat av mina föräldrar) snart är över; men det är väl en del av livet det också. hela den här vuxen-processen som pågått under lite mer än nio månader (HAHAHHA LÅTER SOM JAG VARIT GRAVID DET HAR JAG FÖRHOPPNINGSVIS INTE VARIT) har ju trots allt bara varit just förberedelser för mig att komma ut i riktiga världen och sån skit.

det var som fan.

som om jag skulle vara klokare nu än förr.

det är jag ju inte -

bara lite mer tolerant, glad och avslappnad tror jag.

 

PS undra vad som hänt med mina läsare - hälften verkar ha försvunnit. tok. ah ja, sånt som sker.

JAG ÄR SÅ JÄVLA SÄMST PÅ ATT UPPDATERA;

men jag har liksom ingenting att säga. Inte för att det inte händer någonting eller så (det gör det), utan för att jag känner mig så förbannat inspirationslös. Med allt. 

Påbörjar text efter text men kan inte avsluta någon, och ingen träffar direkt på spiken. 
Kollar in i min garderob och blir uttråkad - vill ha något nytt, är så trööööööööött på det jag har. 

Försöker hitta ny musik att tycka om men orkar inte riktigt leta. Nya filmer, nya böcker, nya tv-serier; jag kommer inte på hur jag alltid har gjort för att hitta. 

 

Försöker desperat komma på hur jag ska göra när jag drar mig "hemåt" (vad är hem?) - när? var drar jag först? vill ju till 

- hultsfred

och till

- spanien

men måste vara hemma innan den sjuttonde juni. 

 

Äh. Löser sig på något vis, det gör det ju alltid.