baraba

Jag har tänkt på ett sådant här inlägg så länge, desto mer nu när jag vet vad jag alltid har anat: att många tycker det är jobbigt när jag pratar om hur jag mår på grund av hemstaden min. Det är aldrig menat som ett personangrepp, varken när jag pratar eller skriver om det, då de jag lämnar ut det för är de som får mig att gå runt.

Här är den.

Förklaringen.

Människor pratar så fint om sina hemstäder.

De prisar känslorna av låg-och mellanstadiet, pratar om högstadiehat med kärlek i rösten, gymnasievänskap och första sommarjobb. De talar om nätter på uteställen, om när affärer öppnades och första fyllor i en park någonstans.

Och jag kan inte. Det går inte.

För bara jag föreställer mig att gå på de där kullerstensgatorna igen skaver det. Jag minns hur allt det där känns.

Hur jag när jag går förbi sjukhuset återupplever känslan av att få höra att jag har epilepsi, sedan att den blivit värre och att jag måste höja dosen, och sedan samma sak en gång till.

Hur jag när jag går förbi mitt gamla högstadium än en gång känner att jag måste vara perfekt, och känslan av att bråka med mina bästa vänner.

Gymnasiet och dess dumma lärare och rektorer.

Det enda utestället och alla gånger jag suttit och gråtit på dess toaletter.

Shoppinggatan där allt ser precis likadant ut.

Överallt den här ständiga påminnelsen av att vara otillräcklig, fel, och inte höra hemma. Vart man än vänder sig känna sig så malplacerad och borta i en tjock dimma där det krävs någon att alltid, alltid hålla i hand för att inte tappas bort helt. Att känna sig så utpekad, uttittad, utanför, och inte som i London där folk tycks uppskatta ens konstighet de light, är så förbannat förfärligt.

Så det är därför jag inte kan prata på det vis många andra kan.

För jag vet att kullerstensgatorna är fina; gränderna, sjöarna, ängarna och alla gamla hus likaså. Jag vet det - men den här tjocka dimman gör det svårt att se. Och jag har människor som håller min hand, men så fort jag står ensam faller jag i tusen bitar och ligger på marken utan att veta hur jag ska ta mig upp.

Det är därför jag inte passar, eller trivs, i den där staden borta i Småland.

Och ingenting kan jag göra för att bli distraherad från den här dimman.

Jag bara famlar runt när jag är där. Och fastän jag inte ser känner jag mig så

Uttittad

Uttråkad

Utpekad

Utanför

.

Jag överdriver inte när jag säger att jag inte kan hantera den staden utan mina vänner. Jag har flyttat till främmande länder och städer där jag inte känner någon utan att blinka, men där borta, där går det inte. Jag går runt där per automatik men jag hittar inte.

Att vara uttråkad är en sak.

Att vara uttråkad, ångestladdad och i en dimma en helt, helt annan.

I onsdags lämnade jag London. Efter fyra och en halv månad av att vara så fattig att jag inte ens alltid haft mat på bordet lämnar jag staden jag har glorifierat sedan jag var sju och upptäckte Charles Dickens böcker, och trånat efter sedan jag var fjorton och blev en slav för britpop.

De har månaderna har varit så förbannat framåt/tillbaka; för jag och London har haft ett komplicerat förhållande. Hur vi bara klickar är fantastiskt – jag tror inte det finns en stad i hela världen som jag höra hemma i så mycket som London. De ständigt nya gatorna, nya platserna, nya människorna.

För någon som alltid tröttnar är det ultimat med en plats man inte har tid att tröttna på. Det finns helt enkelt för mycket.

Men det är svårt med ett grått mars-London när man precis har blivit trasig efter att ha äntligen erkänt för sig själv att man nog har lite känslor ändå. Inte för att London är London, utan för att London är så förbannat dyrt och när man inte har jobb och inte upptäckt de billigaste ställena har man inte råd med att supa bort sina sorger helt och fullt. Och inte för att London är London, utan för att ens bästa vän och den enda som har kunnat trösta en för att den har vetat precis allt har varit tvungen att åka hem och plötsligt står man där och är jätteförvirrad i en av världens största städer.

Men så kommer en vårdag och en till och en till, och sedan kan det regna och vara grått och se så förfärligt ut men man börjar plötsligt röra sig ganska världsvant, och ibland kommer någon fram till en på stan för att den tycker man har så cool stil och det händer ibland att hen vill ta kort till sin blogg och man bara dör glädjedöden över att någon har lagt märke till en i en sådan stad av individer där ingen är den andra lik. Någon har sett en.  
Man inser att man nog ser ut att känna sig hemma, 
och sedan inser man att det är precis vad man gör. Man känner sig hemma – i vissa delar mer än andra.

Nästan mer hemma än i staden man växte upp i.

Fast att bo i en stad som är större än hela höglandet och populär för hela världen tär på ens plånbok, för lägenheter i London är dyra och transportkort för att ta sig runt kostar skjortan. Och innan man vet ordet av har man bokat en biljett till Danmark, till Malmö, till Uppsala och Stockholm, och slutligen till Småland.

Man vet att det kommer gå en vecka och så kommer man tröttna på också det. Och nog finns det fabulösa saker som bara finns i Sverige eller mina hemtrakter, men de är inte London.

Men ibland måste man vara vuxen, se på sitt bankkonto, inse att det inte kommer gå och att man blir tvungen till att tacka ja till jobbet hemma i Eksjö som man blev erbjuden. Och man får tänka att att äta husmanskost kanske kan vara rätt trevligt ändå, att gå på skogspromenader kanske har en charm man bara kan upptäcka om man varit storstadsbo ett tag, och att leva långsamt kanske kan vara bra en liten stund, även för någon som tycker att allt alltid ska hända. Man får tänka att att komma in i mönster kanske kan vara lite bra för ett tag trots allt.  Jag måste tänka så, annars går jag under.

Hejdå, London. Jag började sakna dig så fort jag var på flygplatsen - kanske syns vi igen, någon annan gång, något annat stadie i livet.