baraba

Det går inget vidare

högtidliga tal ska ju vara glada, sentimentala och inte arga för fem öre.

Så trist att inse att man faktiskt är en bitter själ ändå, att folk inte hade fel. Jag kommer inte på en enda sak som jag vill hylla till 100%.

Kommer på massvis med saker jag vill vara arg om, skrika på, förändra; men inte fan är jag tillräckligt munter över något för att kunna prata om det i två-tre minuter ungefär.

hej ni fina,

hej ni glada,

hej ni trasiga

och framför allt

hej ni som faktiskt läser min blogg. har ju nästan inte drivit någon propaganda överhuvudtaget för den här bloggen så himla bra jobbat om ni har hittat hit; ännu bättre jobbat om ni har stannat kvar.

*

här sitter jag och är alldeles bölig för har precis haft min allra sista orkesterresa och det känns så jävla tomt. Det känns som att det var dags nu, det var dags för sista - men herregud, det här har ju varit en stor del av mitt liv i snart nio år nu. Jag vet att jag börjar bli för gammal nu, men oh vad det är svårt att tänka så när det har blivit en tradition á la julafton nästan.

Resorna har ju varit en av årens höjdpunkter och orkestern har ju varit ett förnedrande halvmåste med de gröna uniformer hela sommarhalvåret och det eviga Feliz Navidad-extranumret på julavslutningen.

.

Oslo var kort: kanske var det bra. Behöver ju plugga och kanske hade det blivit ännu sorgligare om det hade varit en exceptionell och så väldigt lång orkesterresa.

Det blev inte den mest nervösa (Schneferdiengen, år 1)
Den med mest oj-vad-fin-den-här-orkestern-kan-vara-ändå-känsla (Prag, år 3)

Den busigaste (hihi Lübeck, år 4)

eller

Den med flest internskämt: för alla de där resorna har ju jag haft, det var någon annans tur att ha en sådan resa nu.

men den blev min mest sentimentala (och antagligen den med mest marscherande).

.

Ni orkesterelever är så knasiga, ni är så fantastiska. Det är så konstigt att det faktiskt är över nu och att jag har spelat Blåsorkesterns marsch för absolut sista gången är nog det konstigaste jag har varit med om i hela mitt liv tror jag.

 

_

När skolan är över ska jag titta en massa på film, upptäcka ny musik, läsa massa böcker, sätta in massa bilder i fotoalbum, städa rum och dator samt leka en hel massa med mina fina vänner.

Nu är den ju då inte slut än så jag hinner liksom inte allt det där, men det är väl bara att bita ihop antar jag. Det är natt och jag tänkte skriva klart min filosofiuppsats - den måste ju också göras någon gång.

Imorgon drar jag till Oslo på min absolut sista orkesterresa. Det blir knasigt men kul tror jag. Synd att missa studentfesten bara.

(mina kanske sötaste orkestervänner)

PS. Titta bah att jag kryssade för på listan jag gjorde igår! Ahmen man är ju en klyftig rackare, man får tacka så hjärtligt för komplemangerna ni just tänkte om den här magnifika och totalt unika idé. DS

[x] Engelskaprov

[x] Spanskauppsats

[x] Filosofiuppsats

[x] Högtidligt tal

[x] Svenska reportage

[] Essä om livskvalitet

[x] Naturkunskapsprov

[x] Psykologiprov

[/] Psykologiuppsats x2

[x] Projektarbetsslutrapport

[x] Projektarbetsutvärdering

Åh vad slappt och skönt så här innan studenten.

Jag står nästan alltid på fel sida.

Jag har märkt det mer och mer; när jag läser böcker, ser på tv-serier och dylikt - nästan aldrig ställer jag mig på den lyckliga sidan, den som man vet kommer vinna. Jag står bakom de kärlekspar som inte kommer vara och jag hejar på den som har förlorat innan den ens har börjat. 
Är så svag för det svaga, det bräckliga. Tilltalas inte överhuvudtaget av det vältränade, hälsosamma, med förnuft och ansvar. Jag står mittibland minoriteten - den svaga men ändå så starka, för den vill förändra, den vill göra något nytt. 
_

Jag blir kär när jag läser om Gale i Hungerspelen, för han har minst men skriker högst. Han är sönder men står stark.

_

Jag hejar på de som vill trotsa. Jag romantiserar ungdomen för att ungdom är att vara oförberedd men våga ändå, ungdom är att få sår som gör ont men inte bry sig, för vissa sår måste man få någonstans på vägen. Jag föraktar de som inte vågar protestera när de egentligen vill ha förändring, jag fräser åt de som bara ser på.

_
Jag har lättare för att bli kär när jag märker att det är omöjligt. Jag tänker mer på det när jag vet att jag inte har en chans, jag blir upp över öronen förälskad när jag har varit nära någon som jag kanske aldrig får vara nära igen.

_

Jag suktar efter det som är utom räckhåll och jag vet inte om jag älskar det eller avskyr det. För vad mycket enklare det vore att vara ett fan av den starka, den med all makt, den det går bra för - men vad mycket mer spännande det är på det här viset.

(nää skojar, är lite bitter bara.)

jag har så galet mycket grejor att göra och är så galet trött på folk (förlåt förlåt, finns ju så många fina men det är bara alldeles för mycket nu) och har inte ens tid att vara upprörd.
Om jag hade tid hade jag samlat ihop lite bilder på diverse olika saker jag suktar efter, grejor som skulle göra mig glad - men jag har inte tid, så det får vara. Ett kort blogginlägg får räcka.

puzziz

_studerar: har så stört mycket nu. över tjugo grejor inom typ tjugo grejor. pallar inte riktigt plugga trots stressen.

_letar jacka till studenten (om det skulle vara skitkallt)

_letar väska till balen

_hämtar snart min balklänning

när jag ser på serier online finns det nästan alltid en annons där det står

och så är det en bild på någon tjej i kanske arton-/tjugoårsåldern, sådana där vanliga egobilder. Tight tröja och ni vet den där gudars-skymning-vad-sexig-jag-är-idag-minen.

.

Det är såklart direktöversatt och jag har svårt att tänka att någon någonsin tar det på allvar, men så tänker jag att shit, det här är faktiskt en tjej som finns på riktigt. Hon kanske söker jobb i detta nu, letar skola eller är på date med någon hon är lite förälskad i.

Hon finns.

Jag äcklas och skäms över att någon har suttit och gjort den där vidriga annonsen, över att den kommer finnas på internet i evigheternas evighet och över att det antagligen finns de som går igång på det där. Som klickar på skiten. Fy fan, jag spottar er i ansiktet era avskyvärda jävla missfoster.
Ni som tror det är okej -

fy fan för er. Hoppas ni trampar på lego, ramlar på en grusväg och skrapar upp båda knäna ordentligt och sen bara skäms, skäms, skäms i all oändlighet. Skäms!

Känns förbannat fint att inte behöva använda den där uniformen särskilt många gånger till.

_

Och javisst ja. Det var valborg igår. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, men hoppas alla hade det trevligt. Nästa år drar jag kanske upp till Uppsala och firar det där istället, eller så bor jag i London, eller så är jag någon helt annanstans.

Knas.