baraba

det här är inte menat som ett argt inlägg, inte ens som ett inlägg ni behöver läsa - bara lite hur det ligger till, lite som jag måste lätta från mitt hjärta:

okej, så många verkar ha fått uppfattningen att jag endast festar här nere, vilket såklart inte är sant. har - som sagt - så jävla mycket grammatik i huvudet för tillfället, och min lärare säger att vi är ju i grupp C1 nu, nu ska vi kunna all grammatik flytande. men varför skulle jag vilja lägga ut fb-bilder när jag ser ut som ett vrak när jag har kul nästan hela tiden? tycker ju till och med om att plugga, men det är så väldigt svårt och mycket nu. bara för att illustrera hur sjukt jobbigt jag har det här ibland kommer här ett stört tråkigt inlägg så ni kan tycka synd om mig:

 

 

Jag måste använda vissa tempusformer i förhållande till andra tempusformer som kanske inte fungerar i ett annat sammanhang och det är så förbannat mycket att att kunna det helt flytande känns helt omöjligt, i alla fall som det är nu. Vill minnas (kanske efterkonstruerat) att någon vän i tvåan (trean?) på gymnasiet sa sig kunna prata spanska flytande och jag vill bara påpeka att nej, det kunde du inte. Att ta sig runt är inte att kunna det flytande, och det handlar om så mycket mer än att hålla reda på två olika former av imperfekt. I trean hade jag gått igenom hälften, nä jag tror ta mig fan inte ens det, av alla tempus och jag stapplande ändå fram med indikativ av Pretérito imperfecto resp. Pretérito indefinido. 

Spanska är skitsvårt ibland. Vad jag håller på med nu är så förbannat svårt att jag vill grina ibland för jag är inte van vid att inte kunna.

 

Jag festar, skrattar, pratar och har så pass roligt att jag på riktigt inte tror att jag kommer ha så här roligt någonsin igen (mitt femtonåriga jag bah NEJ ANNIE GRANSNÄS ÄR DET ROLIGASTE DU NÅGONSIN KOMMER HA VARIT MED OM) men det är verkligen inte det enda jag gör. Jag har spenderat timmar i biblioteket på att lära mig vokabulär och hinner ändå med att umgås med vänner och supa mig full, men det är inte det enda jag gör.

Så bara så ni vet vad ni ger er in på om ni vill läsa i ett helt annat land än engelsk-/skandinaviskttalande:

det är skitkul. det är det roligaste som finns. det har fått mig att växa som person och att hitta/skapa mig själv lite mer tror jag. men det är också jättesvårt, det är också jättefrustrerande, när man kommit in en bit i språket och måste verka profesionell. 

bara så ni vet liksom

 

 

puss och kram

Det är soligt (men kallt) och friskt ute men jag sitter inne i biblioteket och pluggar. Varför?, kan man undra - jag som aldrig (sällan iaf) haft några problem att lära mig saker. Men det här är så himla svårt, jag bara känner hur mycket jag har i skallen. Det är grammatik på grammatik på grammatik och det är men hörru annie det skulle du ha helt rätt i, det är ju det som är logiskt, men det är FEL hah! det kan du ha! (nä så säger de ju inte, men så känns det). ja för alltså det här ordet betyder ju samma sak som det ordet som skulle innebära subjuntivo men just det här ordet så använder man istället indicativo.

jag bah vänta nu va nu fattar jag inte ett dugg

 

sen så diskuterar vi ett påhittat mord på en kvinna som är otrogen mot sin man och vem som är skyldig, en kille i min grupp säger att det är hennes makes fel för att "det är makens uppgift att ta hand om kvinnan", min lärare kallar mig machistisk för att jag tycker att den som är skyldigast är just kvinnan och det gör mig så förbannat irriterad. då får jag det i skallen också och det blir grammatik på grammatik på feminism på grammatik istället.

Åhmen åh.

Jag blir så trött på mig själv. 

Jag blir så trött av det här ständiga behovet att vara perfekt, att göra allt perfekt, att känna mig alldeles svart, tom och dålig varje gång jag gör minsta fel. Och jag har dagar när jag säger

dagar när jag säger

och det är ju sant! jag vet ju att det är sant. jag vet ju att det inte lönar sig att vara ledsen för saker som hänt - ibland för jättelängesen - för de har ju just hänt, jag kan inte göra något åt dem nu. jag har haft min chans, kanske sabbade jag den, kanske gjorde jag fel. allt löser sig ändå.

men om det inte gör det då? vad ska jag göra om jag går runt hela livet och blir ledsen varje gång jag känner minsta lilla föraktande blick (inbillad eller inte), vad ska jag göra om jag kommer känna så här varje gång jag gör minsta lilla fel? Liksom bara känner mig alldeles förstörd och inkapabel till att tänka positivt. 

Eftersom jag har det här himla förbannade behovet av att vara bäst och perfekt hela tiden har jag också väldigt svårt att glädja mig åt andras lycka. Förlåt, men låt oss nu inte köra något jävla skitsnack. Jag har jättejättesvårt att känna mig glad om livet går uruselt för mig men bra för någon annan. 

Det gör mig också ledsen; att jag är så pass självcentrerad att jag inte ens kan bli glad för någon annans skull. hur gammal är jag liksom? fyra? 
JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

känner mig som fucking gollum för samtidigt som jag har en lugn, vettig attityd till livet har jag en som bara är galen och där jag känner att jag borde tas in på psykhus. Jag har en personlighet som kan ge råd, för att lösa andras liv har jag inga problem med, sen har jag en personlighet som fllippar ur så fort jag känner mig dålig på något eller att jag har gjort något som strider mot normen. 

och en gång när jag satt och grät här för att jag inte vet vad jag vill bli eller vad jag vill vara för alla säger ju olika när jag frågar vad jag skulle passa som (vilket inte är så väldigt konstigt med tanke på att jag har fler personligheter än vad som egentligen får plats i en enda människa) tröstar jennifer och säger att det inte finns många som jag, som, hon säger, är bra på så mycket och fortfarande är bra socialt.

men jag kan aldrig tänka på de saker jag är bra på, för jag gör aldrig något perfekt (ej perfekt = ej bra -> inget bra att tänka på). istället tänker jag

JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG GÖR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG HAR GJORT SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG ÄR SÅ FEL

SÅ JÄVLA

FEL

FEL

FEL

skrev tydligen här igår?? alltså jösses

vaknade precis och det var inte ens så att jag gjorde något annat än stanna uppe till sex. vill inte ens kolla mig själv i spegeln för jag vet att jag kommer se ut som ett jävla vrak

borde väl laga något att äta

göra läxor (JÄVLA CP-SVÅRT FÖR TILLFÄLLET)

träffa natalie eller victoria eller båda

men just nu känns fenomenet ta tag i saker jävligt ovärt

jag är så full att jag skriv lbogg.se tre gångr

o h sens inte vet  ens vad jag ska skriva

godnatt

jag är så full att jag skriv lbogg.se tre gångr

o h sens inte vet  ens vad jag ska skriva

godnatt

Ah just det! Råkade klippa hellugg av misstag. Himla dumt, trivs ju jetebra i snelugg, men funkar ju rätt bra ändå.

 

NUUUUU SKA JAG GÅ OCH LETA REDA PÅ ETT PIANO AAAAHHHH EXALTERAD!!!!!!

 

ps. ni bara men vadå hur fan misslyckas man med att klippa snelugg? svar: that's a secret i'll never tell XOXO

ps2. HAHAHHAHHAHAHHAHAHA

ps3. nä

 

Nej hallå nu är vi trötta på knasigt sorgsamma inlägg, låt oss ta en paus från det ett tag.

 

1. På tisdag ska jag se The XX - kostade allt som allt skjortan för ett band jag inte ens har lyssnat särskilt mycket på. Blir kul ändå! Börjar vänja mig vid att vara fattiglapp.

2. OBAMA VANN VALET! (och ni bah no shit sherlock, du hänger minsann med i svängarna) Fy fan vad gödigt, heja jämlikhet och moderna tankesätt. Fyra år till och du fixar nog ihop det där landet rätt bra ändå. Mitt Romney bah: 

3. Marijuana är alltså nu tillåtet som inte-bara-läkemedel i två amerikanska stater. Kanske kan de nu fokusera/spendera pengar på lite allvarligare brott. 

4. En av mina allra finaste Eksjö-bor är här - Julia Swahn! Hon stannar i en månad rent utav. Finaste älskade Julia, vad glad jag blir.

 

 

 

igår sa jag åt (skypade, för klockan var natt hos mig och morgon hos honom.) en kille som det tidigare varit så komplicerat med, som varit så förbannat kär i mig, och som jag sagt åt att

senare

när jag vuxit upp lite mer

då kanske vi kan bli ihop (FÅR ÅNGESTKÄNSLOR AV ORDET)

igår sa jag åt honom att nej, det kommer inte bli vi. man vet i och för sig aldrig, kanske någon gång, någon gång jättelångt in i framtiden (eller åtminstone ett år), men du kan inte gå runt och vänta och hoppas på att jag ska komma och vilja bli ihop.

för jag är inte kär i honom, jag får inga fjärilar i magen och är det inte så väldigt orättvist att han ska gå runt i någon slags lögn? dissa fina tjejer bara för att han tror att jag jag jag är rätt. visst gjorde jag vad som var rätt ändå? fastän han blev ledsen - visst gjorde jag ändå det rätta?

igår grät jag för första gången sedan jag kom till Salamanca för en så himla fin kille, som är min kanske bästa killkompis, sa åt mig att Du jag kan inte vara bara kompis med dig, jag är ganska så assäker på att det inte kommer fungera, det är nog bättre om vi lägger av med oss helt och hållet. Bättre om vi inte pratar mer. Han sa att han ska skicka ett meddelande till mig när han bestämt sig om han kan vara bara kompisar, men jag vet ju nästan att det kommer stå

nej

Och jag grät när jag borstade tänderna för kärlek alltså, är det inte så förbannat jävla komplicerat? Varför kan det inte bara vara så att att man blir kära i varandra samtidigt, sen kanske man slutar vara kära och då blir man det precis samtidigt, så kanske man kommer på att klart vi kan nöja oss med att bara vara kompisar och då är båda okej med det? Och ingen blir någonsin svartsjuk efter det att man har gjort slut (hemska jävla uttryck. det låter ju som att man har dödat någon) och ingen ser på Den Nya och tänker dra åt helvete.

Men det är klart.

Livet, kärleken, hela skiten, hade väl inte varit riktigt lika intressant om det inte fanns ett ständigt "kanske" över det - det är väl det där kansket som ger lite färg och spänning i allt vardagsgrått.