baraba

- Pete Doherty

 

 

När jag var femton år och tre månader ungefär skrev min doktor ut recept på 50 mg lamictal till mig – för jag har epilepsi. Jag tar medicin för detta. Jag får anfall ibland. Det kunde ha varit värre. Andra personer som har/hade epilepsi är Lenin, Neil Young, Lil Wayne, Ian Curtis (vars epilepsi för övrigt var en av de främsta anledningarna tills hans självmord – tack för den, Ian), Prince och Dostojevsky. Det sägs/upptäcktes efter deras död, att Socrates, Caesar, Napoleon, Heliga Birgitta och Joan d’Arc också led av epilepsi.

Hur eller hur.

När jag frågade min läkare om vad det egentligen var som hände i min kropp sa hen att hen inte riktigt visste, men jag kunde bli skickad till en neurolog om jag ville.

En neurolog som sa ungefär ”oj vilket hår du har förresten vi ska nog öka dosen lite”, och inte så mycket mer.

Men de sa aldrig någonting om vad det var som hände egentligen, om vad jag kunde göra åt det, om hur det hade kommit upp och vad medicinen skulle kunna göra. De frågade hur långa mina anfall hade varit, om hur jag känt mig efteråt, om jag kunde följa pekfingret med blicken. Aldrig om hur jag mådde rent psykiskt, om mina mat-och sovvanor, om jag visste hur jag skulle hantera anfallen eller ens hur jag skulle uppmana alla mina nära att agera.

Ingenting sådant fick jag. Jag fick min medicin men ingen förklaring och inga uppmaningar. Jag fick inte ens en liten jävla broshyr om sjukdomen jag antagligen kommer att vara tvungen att leva med resten av mitt liv.

Jag har epilepsi. Epilepsi kommer i olika varianter, styrkor och tidsperioder – det är en svår sjukdom på det viset. Det som händer är – jätteförenklat och jättekortfattat – att vissa av mina nervceller ibland blir överaktiva och inte riktigt i synk med resten av kroppen. Vissa av mina nervceller gick liksom in i någon slags tonårsrevolt som de nog aldrig kommer komma ur.

Jag kan inte göra allting som människor utan epilepsi kan – men jag vet inte vad. Jag tar medicin som lika gärna hade kunnat vara sockerpiller för jag vet inte vad de gör. Jag får anfall ibland som jag inte kan förklara för folk vad de ska göra åt, för ingen auktoritet har förklarat för mig.

Det kunde ha varit värre; men jag litar inte ett dyft att sjukvården ska förhindra det från att bli så.

 

Imorgon drar jag till Berlin med min syrra, fast först far jag ner till Malmö och träffar min andra syrra, min ena bror och framför allt hans mexikanska flickvän. Sen efter Berlin Malmö igen.

HURRA VAD KUL

och jag har inget boende för hösten men det gör inte så mycket just nu för jag ska slippa Eksjö resten av veckan, och just nu känns det som bästa känslan i världen.

 

puss mina älsklingar

hörs om några dagar

Jag var nitton år och bodde i Salamanca när det var december tjugohundratolv och jag och en av de finaste människor jag någonsin träffat satt på ett litet torg och rökte egenrullat och drack billig sangria direkt ur flaskan (ville ju inte vara först på festen).

Diskuterade livet. Pratade om allt och vet inte hur vi kom in på det men hon sa

”Fast med dig är det ju annorlunda, Annie. Du gör det på ett coolt sätt”, när vi pratade om det här med män och hur en behandlar dem. (Vad är inte ett coolt sätt? Annan gång.)

För där satt vi, på samma torg, rökte samma cigarett, drack ur samma flaska, svarade likadant på samma fråga (”So do you wanna get hopelessly and utterly drunk tonight?” ”Is that a question?”), skrattade åt samma skämt, gillade samma låtar och tänkte nästan jämt likadant; men var ljusår ifrån varandras personligheter när det kom till det här hur en behandlar andra, och sig själv, när det kommer till tungor och armar och diverse andra kroppsdelar.

 

För, så länge jag inte är ute och går på en gata fylld av kåta män eller våldsamma människor, gillar jag det okända. Mörker skrämmer mig inte. Gå till okända hemmafester är något roligt, att dricka mystiska blandningar fastän jag äter lamictal är mest spännande, en oviss framtid kan vara läskig men samtidigt så trygg för det betyder att jag kan göra nästan vad som helst.

Någon gång ska jag skriva om mina rädslor: fåglar och våldtäktsmän och människor med farliga åsikter och att bli lämnad ensam. Inte nu.

 

Män med lockigt hår och rakt hår och revben som syns och långa fingrar och långa, fantastiska ben, som spelar instrument och har fina kläder och man märker att de vill ha en. De är lindade runt ens pekfinger.

Det är något som är så fantastiskt med att ha någon på det sättet – bara för en natt, inget stort, inga förpliktelser.

Jag behöver inte veta hans namn, för för mig är han inte så mycket. För mig är killen sällan mer än ett par läppar som kysser bra, ett par ljuvliga händer och något som gör att han vet vad som är det perfekta svaret, fast jag liksom inte vet vilket det är.

 Jag vet inte om jag ska kalla det bekräftelsebehov – tycker såklart inte det är det. Jag kan ju ha de trevligaste av nätter utan att kyssa en enda person (till skillnad från när jag var femton och bara ”ingen vill någonsin vara nära mig”, vilket givetvis är ok men hemskt att tänka och inget jag tänker längre), men det förbryllar mig hur människor kan tycka så olika när det kommer till sådant.

 

Och hon, min älskade fina vän som jag saknar så mycket att det är svårt att beskriva, kunde räkna alla hon hade kysst på en hand och jag sa ”¿qué? Så många kysste jag förra veckan”.

”I guess I just like kissing boys”, sa jag och tog fem klunkar till.

”I know you do.”

Och så var det inte mer med den saken. Bara en kul grej som vi drev med och mina vänner drev om det för jag drev om det och vissa av dem var precis likadana.

För när det kommer till kritan så är allt för alla precis likadant men ändå helt och hållet olikt. Ett par läppar är till för hångel tycker jag och någon annan tycker att de är för två hjärtan som möts. Ben är underbara hopslingrade, men vissa vill vara hopslingrade med samma ben nästan jämt. Att se någon helt bräcklig och utelämnad tycker somliga är något som bara få personer ska få göra, och andra tycker att det inte spelar någon roll bara för att kroppar är så otroliga; revben så bräckliga men starka, leverfläckar på nyckelben så vackra och skoskav efter en lång festnatt ett tecken på något kul (fastän det är på någon helt okänd). För vissa är nya människor tätt inpå något kul, för andra något skrämmande.

Allt är okej, bara annorlunda: kom ihåg det. Det viktigaste är att man är snäll mot varandra – svårare än så är det fan inte. 

 

Här sitter jag och äter Ben & Jerry's, hatar Eksjö och försöker vara okej med att livet suger lite grann just nu.

 Det blir ju trots allt rätt så snart annat som händer.

När en tjej på ens jobb säger

_"Jag hatar feminister, alltså på riktigt"

_"Jag har insett att män faktiskt är bättre" (JA HON SA DETTA HELT SERIÖST OCH SLUT PÅ MENINGEN DÄR)

_"Alltså ok män får vissa bra grejor som inte kvinnor får men det jämnar ju ut sig"

 

alltså:
hur hanterar man sånt här? 
fattar inte. 

var en gång i tiden pigg på att ta debatter, men det finns ju en gräns.

 

 

PS Johanna har åtminstone kommit hem <3

Segt med uppdatering nu för tiden; sorry I'm not sorry.

 

Hur som - 
det är så konstigt det här med att få telefonsamtal mitt i natten av någon som liksom inte vill ge upp. Som vägrar, som säger att han har varit kär så himla länge nu och han pratar och pratar och jag förklarar och förklarar tills jag inte orkar längre. Så jag höjer rösten fastän jag egentligen inte vill.
Vill inte vara sur, vill inte såra. 
Men vill inte heller att ens nej inte ska spela någon roll.
Vill inte vara någon slags trofé, som skulle gå att "få tillbaka" genom lite övertalning och smicker. 

Men jag är så ovan vid att vara den som får telefonsamtalen,
och jag vet inte hur jag ska hantera det - för hur hanterar man brustna hjärtan när man är den som har krossat dem?

Vet inte om jag ska lägga på eller fortsätta att säga samma sak tills han tröttnar eller däckar eller hans mobil dör, eller om jag ska göra som jag gjorde och säga "nej, det funkar inte så" med så pass hög och bestämd röst att han tystnar.

och det känns att han blir ledsen

och besviken

och tycker att jag är en fullständig och komplett fitta.

Kanske måste det vara så, kanske måste han få tycka det (och jag säger inte förlåt), kanske vill man ibland så pass olika att man måste få försvinna ur varandras liv.

 

För människor växer ifrån, människor tycker olika, människor ljuger för sig själva och för andra, människor går inte alltid ihop, och människor gör misstag.

Och när det kommer till kritan är

"jag vill ju bara att du ska vara min",
inte en mening som gör mig hedrad, smickrad eller tillbakalockad. 

 

för jag vill ju inte vara någon annans än min egen.

I höst bor jag i Lund.