baraba

Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.

Tog pennan i hand, fingrarna på tangentbordet; men varje ord blev fult, blev konstigt, blev fel.

Så jag försökte komma på varför och botaniserade i mina arkiv; på bloggar, i dagböcker, anteckningsböcker, gamla dokument som hade glömts bort. För visst var jag väl bra på att skriva en gång i tiden? Visst kunde jag väl en gång hantera ord med så varsam hand och se skillnad på en och än? Jag tänker att det ska bli ett äventyr, ja, som en tidsmaskin rentutav, ett färdmedel likt Dr Who:s Tardis, att leta igenom min skrivarhistoria.

 

Och efter expeditionen sätter jag mig ner igen för att skriva vad jag känner, så där som jag brukade göra förr.

Skam.

Sätter mig vid ett instrument, tänker Nu ska jag få ut allt det där inombords – men inget.

Jag bara skäms för allt blir egoistiskt, allt blir fel.

Skäms för att jag borde bry mig mer om allt det där som är så mycket viktigare än män som sårar, vänner som inte är vänner, personlighetsosäkerhet, musik, instängdhet, ja, känslor som är okej och nödvändiga att skrika om när man är tonåring men kanske borde dumpas när man passerat tjugoett.

Så jag bara skäms.

 

Och när jag skriver om stora grejer skäms jag igen för jag vet inte bättre än någon annan. Jag har ingen rätt att yttra mig, tänker jag. Jag har inga unika tankar gällande någonting. Så när jag säger något skäms jag för det låter som om jag skulle ha satt mig själv på en piedestal.

 

Vill skriva något vackert, något människor citerar. Vill skriva låtar som människor tröstar sig med, peppar sig med, känner med. Men jag är ingen poet och egentligen inte en särskilt bra musiker.

Så jag skäms.

 

Det är konstigt, för platser som en gång kändes som en fristad är nu endast små rum av skam.

Det stör mig lite att det enda som en gång kunde ge mig lite lugn och plats nu också har blivit något som får mig att må dåligt. Vad som skulle trösta mig när något litet och självcentrerat kändes jobbigt eller peppa mig och få mig att orka mer när det gällde stora saker som gällde för fler nu ger mig lika jävla mycket press och ångest som allt annat.

 

 Och jag slutar på mänskliga rättigheter och säger att jag vill bli musikjournalist eller jobba på ett bokförlag. Jag slutar på ett program menat att hjälpa till för att jag vill börja med något som är kul för mig och bara mig egentligen.

Och då skäms jag över det.

 

Lägger ner pennan, återvänder till facebook, till spotify och soundcloud, och bara skäms. Sätter mig ner och fortsätter vara egoistisk och hemsk för det enda jag kan tänka på är vilken horribel människa jag är som inte kämpar mer. Som har känslor och mål som ibland bara rör mig själv och ingen annan.

Skäms.

Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.

Hade bränt ner en fristad och jag vet fan i helvete inte vad jag ska göra för att få tillbaks den igen. Jag vet fan inte det.

En kommer hit för att fly från nöden,
en kommer hit för att undgå döden.
En kom hit, av terror tvungen,
en kom hit för att gifta sig med kungen.
Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,
mest är dom snälla, andra är skurkar.
En del är ärliga, andra skumma,
en del är genier, andra är dumma.
Mest är dom fredliga, andra vill slåss,
med andra ord dom är som oss!
En del söker lugnet i stället för bråket,
det enda vi svenskar kan bättre – är språket.
Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,
som inte var svenskar – men ja må dom leva!

- Tage Danielsson 

 

 

 

Igår var på många sätt en sorgens kväll och natt.

Sorglig för att ett parti som inte kämpar för något annat än jämlikhet inte ens fick fyra procent.

Sorglig för att vår regering kommer stå still i brist på majoritetssregering.

Allra sorgligast för att ett rasistiskt parti igår blev Sveriges tredje största parti.

 

Jag är så trött på att vara arg, ledsen och besviken. Jag är så utmattad av att engagera mig politiskt när det är det här en får tillbaks. Jag är så trött på att nästan var tredje röstberättigad person som jag möter har röstat på SD, eller inte bryr sig nog om deras klart rasistiska politik för att rösta, att kämpa, att stödja något annat parti.

Men det är nu det är allra viktigast att torka tårarna, organisera oss, vara arga och engagera oss politiskt. Det är nu det gäller. Ja, torka tårarna mina vänner så hjälper vi folk ur den tjocka dimman av rasism och fördomar. Det ska gå, det måste gå.

Så skrik men håll öronen öppna. Dröm men blunda aldrig. Allt löser sig inte - vi löser allt.

 Min kompis Nizar skrev väldigt fint och bra efter att resultatet hade kommit och jag tycker ni ska läsa det:

en himla fin grej är

när kompisar kommer ut,

och de inte känner att de behöver "komma ut" för en

utan bara säger åh jag har sovit hos [namn på någon som råkar vara av samma kön som henom] tre nätter i rad nu och hen är så himla fin, fan alltså Annie, jag tror kanske jag börjar bli lite förälskad

och hen har inte berättat för alla än för att hen inte vågar (hemskt) och vi har inte synts sen innan hen vågade komma ut för sig själv ens, men till mig kan hen berätta utan att det skulle vara en stor grej - för det ska det ju inte vara. Det ska ju vara skitsamma. 

Men det är inte skitsamma.

 

Min vän berättar om fb-vänner som har gillat homofobiska länkar på facebook, om syskon och kompisar som använder "gay" som glåpord. Hen berättar om heteronormen och hur jobbigt det är att den dyker upp på varenda jävla släktmiddag - om giftermål, barn och antagande att man är ihop med en person man hänger med som råkar vara av motsatt kön, och hur hen känner att hen måste ljuga om vem hen sover över hos. 

Vi pratar om hur man redan när man är liten växer upp med att man ska vara kär i någon som har något mellan benen som man själv inte har.

Vi pratar om kyrkor och hur det kan sluta vara en trygghet bara för att vissa pekar på en helig bok för att skylla ifrån sin rädsla och sitt hat. Vi pratar om konservativt folk man känt sedan man var liten.

Vi pratar om hur småsaker - skämt, begrepp, liknelser - egentligen är svinstora saker, ja, egentligen är saker som spär på stereotyper och ett vitt heteropatriarkat. Vi pratar om att ljuga för sig själv och för alla andra bara för att man är så jävla rädd. Rädd för att nära och kära kanske kommer överge en, rädd för att bli nekad jobb eller vad som helst egentligen bara för att en homofob kan sitta i den fina stolen.

Vi pratar om att jämställdhet för alla - oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, utseendepreferenser - faktiskt är en jävla fråga och hur bisarrt det är att det är det. Allas lika värde är ju världens mest självklara grej.

 

Och saken är den att jag aldrig (såvida jag inte en dag blir attraherad av tjejer istället) kommer förstå vad homosexuella, eller människor som är HBTQ i allmänhet, går igenom varje dag - lika lite som jag kommer förstå vad någon som är rasifierad går igenom, eller män kan förstå vad kvinnor går igenom.

Det enda en kan göra är att belysa, att stå vid och på samma sida, att kämpa och förstå att man inte kommer förstå men ändå veta att vad som pågår i världen just nu - även i Sverige, hur jävla gärna vi än vill säga att vi är världens mest jämställda land och bla bla bla - är så fly förbannat FEL.

 

Och hörrni, jag vet att jag inte behöver säga det här egentligen, för ni som jag vet läser nu är så förnuftiga att ni redan vet, och jag vet att jag säger det här så väldigt mycket - 

men kom ihåg att vara snälla mot varandra.

Det är huvudsaken, det är det absolut viktigaste. Pang boom så enkelt är det.

Tänk på vilka ord ni använder, vilka skämt ni drar, hur ni reagerar när någon skiljer sig från normen, att bara för att inte ni drabbas behöver inte det betyda att ni inte har en skyldighet att reagera. 

Vad man kan tro är litet när man själv är priviligerad är ingredienser till allt det där stora som suger något sjukt och som vi måste bekämpa.

 

Någon gång i framtiden så finns inte de här garderoberna längre. Men det är vi som bygger framtiden, det är vi som förändrar. Det är vi som är hoppet, det är vi som har kontroll. 

Det är vi som är framtiden;

och den kommer bli så jävla  bra om vi bara kommer ihåg det.