baraba

Och jag vågar inte sluta göra annat än att ha en film ständigt på för då börjar jag nog gråta igen.

Han är borta.

Och så, inte ens två år efter att Emir dött, dör ännu en av mina vänner. Tjugosex år, skulle fylla tjugosju.

Knark är en dålig grej.

Det är inte rock n' roll-romantiskt eller ett ungdomligt måste. 

Han finns inte längre och hade det inte varit för knark hade han nog fortfarande funnits. Jag kommer aldrig få höra hans röst, prata med honom, skratta med honom, hålla om eller bli omhållen av honom igen för han finns inte mer. Hade saker och ting varit annorlunda hade jag kunnat få det igen. 

Men saker är inte annorlunda. Han finns inte mer, och det finns inget jag kan göra åt det.

 

Jag försökte komma ihåg hur jag hanterade Emirs död, men allt är en dimma. Jag minns inte vad jag gjorde mer än att kedjeröka och hulka av gråt med vänner ständigt kring mig. Allt det har jag gjort nu också, så det är väl bara tid som hjälper nu. Tid tills jag kan gå runt. Nu: ett oändligt jävla grått kaos och jag borde duscha men orkar ju knappt stå så hur ska det gå?

 

Kalle, jag saknar dig. Jag saknar dig så oändligt mycket.

Det var inte så här det skulle bli men det var så här det blev. Det är inte rättvist, men livet - döden - är sällan det.

Kalle, jag saknar dig. Kalle, jag kommer sakna dig jämt. Men du kommer aldrig tillbaks. Du kommer aldrig vara hos mig igen.

 

Vad fan var det tvunget att bli så här för.

---

 

"Precis som man kan behöva alvedon när det gör ont rent fysiskt kan hjärnan behöva lite hjälp ibland. Det är inget som är dåligt, det bara är, inget fel med det. Den kan också behöva lite hjälp på traven", säger hon och höjer min dos med antideppressiva. 

 

 

Någon gång kommer jag inte falla för en manipulativ heroinist som lånar pengar av mig, någon gång kommer jag inte behöva sätta alarm för att komma ihåg att äta, någon gång kommer allt trassel i huvudet redas ut, någon gång kommer hjärtat slå i takt, någon gång kommer jag orka stå upp, någon gång kommer allt kännas bra.

 

 

Någon gång kommer allt bli bra. 

Lite hjälp på traven bara.

 

När jag kom hem från jobbet var jag arg, ledsen, tjurig och frustrerad.

"Måste allting alltid handla om att vara arg?" sa mamma och såg nästan gråtfärdig ut. Jag bara suckade. Sa nej.

"Ojdå, kan i' ha på si de dä på jobbet?" sa hon då och drog lite i mina kläder.

 

 

vad fan

Joseph och några andra vänner åkte till Uppsala igår för att gå på bal. De stannar hela långhelgen.

"Det blir kul men jag kommer sakna min bästa vän", säger han, kramar mig och säger hejdå innan vi går och lägger oss. Jag försöker dölja hur glad jag blir men kan inte riktigt. Säger "åh detsamma fina du". Jag har gråtit nästan hela dagen men somnar lugn.

Och jag tänker hur hände det här.

Hur lyckades jag få så himla fina vänner?

och framför allt:

Hur har jag fått dem att se mig som sin bästa?

 

De gör mig så glad. De får mig att gå runt när allt är förstört inuti.

Och de håller om mig skriver lappar åt mig säger fina ord och försvarar mig - mot mig själv och mot andra. Från Lund, Salamanca, London, ah till och med fucking Eksjö. Jag fick dem.

 

I min dagbok en gång på fyllan skrev jag:

 

Det är bara jag och Gruvan hemma. Fina, fina person, som jag tycker så mycket om. Som gör bananbröd och är så klok och rolig och alltid har bra musiktips på lager. Jag kommer sakna att bo med honom så himla mycket.

Jag tänker ibland - ofta - jämt - på vilken hybris blandad med självhat jag har.

Valborg är dimmigt men jag minns att jag sa något om hur jobbigt det känns att jobba i Eksjö i sommar till Kajsa och att hon sa:

"Det är klart. Det är annorlunda för dig", eller något i den stilen. Att jag inte klarade hemma på samma sätt som de andra. Och jag nickade och sa ja precis jag faller isär i eksjö jag går sönder där jag kan inte.

Och det känns så elakt, för det låter som att jag tycker jag är bättre, att jag förtjänar något mer, att Eksjö är för litet och för dåligt för mig; men så är det ju inte, så kan det ju inte vara.

 

Jag vet inte varför, jag fattar inte, men jag får ont i magen av tanken på att åka dit. Jag blir gråtig, jag ryser och hatar. 

 

Jag måste ha pengar så i sommar ska jag dit och jobba. Varenda ledig dag kommer jag åka någonannanstans. Det är inte hitte-på utan det är så jag kommer göra för det är så jag måste göra. Mamma har accepterat att jag inte mår bra (och berättat för hela släkten verkar det som) och pushat på hela idéen att smita ifrån så ofta jag kan.

 

För jag orkar inte må så här längre.

Jag vill ju må bra.

Det är ju det jag vill.

helt ensam står jag där, 

slut på att skrika, slut på att gråta, slut på att vara rädd och osäker varje gång jag mår bra (det måste ta slut).

så jag står där helt ensam, 

sen hoppar jag

och jag kommer aldrig landa.

"Nu är jag led vid tidens schism

emellan jord och stjärnor.

Vår idealism och realism,

de klyva våra hjärnor.

 

Det ljugs när porträtterat grus

får namn av konst och fägring.

En syn, som svävar skön och ljus

i skyn, är sann som hägring.

 

är ändå alltid rosor."

Ibland tror folk att jag är glad av mig, eller att jag har stabilt psyke, eller att jag åtminstone är öppen med hur jag mår och villig att få hjälp.

Det är så sjukt för mig varje gång någon tror det.

 

Jag är så sällan glad. Det är inget någon har gjort, inget som har hänt - jag bara är inte det. Det känns ungefär som att någon håller mitt hjärta hårt hårt hårt; så att det gör ont; så att jag får blåmärken av det. Jag. är. inte. glad.

Ett stabilt psyke är det sista jag har. Jag behöver inte ens utveckla det där. 

Och det här med att vara öppen:

 

Jag är inte uppvuxen med att det är okej att vara ledsen för ingenting. Det tycks inte ligga i mina föräldrars natur att kunna hantera ledsenhet - befogad eller inte. De menar inget illa.

Jag försöker vara öppen, jag försöker verkligen det, men varje gång jag försöker säger jag bara faktan. Jag säger det som att det gäller någon annan. Alltid faktan. Alltid försöka se faktan ur olika perspektiv. "Det är okej att vara ledsen", säger jag till mina vänner för det ÄR det, det är mer än okej, det är nödvändigt.

Jag hanterar jobbigheter med faktan. Ibland är det inte särskilt bra faktan, ibland hittar jag bara på dem utan att tänka ordentligt. 

När en kille dumpade mig för en annan använde jag mig av faktat 

"Det här är för att jag är en ful, jobbig, en på alla sätt FEL, icke-älskvärd människa" och så var det ju förhoppningsvis inte alls. Han tyckte bara inte om mig på det sättet men hittade en annan han tyckte om på det sättet. Det var ingens fel, det bara var.

När Emir dog använde jag av hur det hade hänt som sätt att distansera mig.

"Min kompis har dött, jag vill inte prata så mycket, kommer gå in på mitt rum direkt. Sover helst i allrummet i natt. Om ni orkar får ni gärna köpa cigg", skrev jag till Elsa och Joseph, som köpte cigg, höll om och sa inte så mycket men de gjorde det bra.

 

En tjej med ångest - och hon har det, jag menar inte att förminska henne, allvarlig sådan också tror jag - som jag kände en gång sa när vi var ute och gick att hon inte trodde jag hade ångest, utan bara att jag var ledsen ibland. Att hon mådde fysiskt dåligt när hon fick ångestattacker, att hon i längre perioder när hon var ledsen hade ont i magen, och massa sådant. Och jag tänkte på alla de gånger jag inte kunnat resa mig ur sängen för att mina ben inte vill. De gånger jag spytt för att jag hoppats få ur mig allt det mörka. De gånger jag börjat hyperventilera eller haft ont i magen eller varit tvungen att lägga mig på golvet för att jag bara kände att jag måste eller inte kunnat äta, inte kunnat sova, öppnat munnen men inte fått ur mig något för att halsen inte vill eller så stammar jag bara och förresten kan jag inte formulera mig ändå.

Men jag sa inte det.

"Men usch, jag beklagar. Så ska det ju inte vara, himla sjukdomar." Frågade om det underlättade att gå till psykolog och ta piller.

 

Jag är övertygad om att jag varken har ångest eller depression. Det kanske bara är min medicin som gör mig ledsen, det kanske bara är att vara tjugo-någonting som skaver.

Men när fan tar det här slut då?

 

Nu är de ihop på facebook.

Jag vill inte ha honom men jag vill inte att han ska vara glad med någon annan heller, om ni fattar vad jag menar.

 

Och det har gått ett halvår nu.

Jag har inte skrivit här på snart fem månader.

Fem månader?!

 

Livet har varit rörigt. Jag vet inte hur mycket mer jag kan utveckla det egentligen. När Emir dog försvann liksom den lilla stabiliteten jag hade kvar i skallen. Grät i Josephs och Elsas famn, kedjerökte, åt ingenting och sov i allrummet. Skrev till min vän att det här var första gången jag lyssnade på musik och gick längre än från allrummet till mitt rum på fyra dagar och tyckte det var bra jobbat. 

Sen så reste jag mig upp. Lite grann. Inte för att jag ville, utan för att jag var tvungen. Inte för att jag var stark, utan för att jag inte hade något annat val. 

Fick epilepsianfall, sov hos G och berättade om detta och om Emir och han kallade mig dramatisk.

 

Insåg hur strikt och faktamässig jag blir så fort jag är ledsen. Lättare att få faktan uppradade och förstå dem än att rada upp egna känslor och förstå dem.

Och nu då?

Är en jävla känslobomb för att vara helt ärlig. Var med en snubbe med flickvän. För sjunde gången. Eller var typ? Jag vet inte ens? G är arg av oklar anledning - jag har väl gjort något fel i vanlig ordning. Blir girig och vill ha honom, bara för att han inte är upp över öronen för mig längre. Något fel är det ju på mig i alla fall, så mycket kan vi konstatera.

 

Men framför allt: Det har brunnit i Eksjö. Det är helt bisarrt. Jag är så tacksam över att jag inte drabbats på ett värre sätt än att en väldigt tydlig del av min hemstad försvunnit, men det känns ändå helt skevt. Vet egentligen inte vad jag ska skriva mer än att jag är så ledsen för de berördas skull. Om jag blir påverkad av det kan jag inte ens föreställa mig hur ni mår. Tänkte egentligen skriva längre om detta men så bara... ingenting.

 

 

 

Nu ska jag skriva tenta eller något sånt. 

Det gick en sekund och i nästa fanns han inte mer. Jag hade precis satt mig på tåget då jag fick ett meddelande av en gemensam kompis där det stod det. Att jag var en av få som hade fått veta än, att jag inte fick säga till någon. Ville resa mig upp men visste att benen inte skulle bära mig. 

Ville skrika men hade ingen röst kvar - ville skrika men satt på ett tåg och då får man inte göra sådant - ville skrika för att livet är så förbannat orättvist - ville skrika för det är fan inte rätt att världens finaste kille på nyfyllda tjugo ska få leva och må bra bara för att dö i nästa jävla ögonblick.

Han föll bara ner och ut ur våra liv.

I Spanien dog han. Hans kista skickas till Sverige snart. Jag undrar hur den kommer vara packad.

 

och han kommer aldrig tillbaka.

hej allihopa,

han hittade en annan. 

Säger han i alla fall. 

"Du, Annie, jag är ledsen, men jag har börjat bli seriös med någon."

Så skriver han. Att det inte var meningen, att det bara hände, att det bara blir så ibland. Vet inte om det är sant. Jag smygkollar på hans tinder och han var aktiv för något dygn sedan, det kanske man inte hade varit om man började bli seriös med någon. Vet inte, har ju aldrig blivit det.

 

Jag känner ingenting och allting på samma gång. Har varit förälskad förr, men inte kär. Inte som nu. Känns som det har gått tusen år och ibland någon timma. Mindre än en vecka sedan har gått sedan han berättade.

 

I fredags spelade jag och Josse in ett radioprogram om Alla hjärtans dag och kärlek. Om vad vi tycker om dagen, om hur människor blir när de är lyckligt kära, om vad man ska göra när man är olyckligt kär. Och det sista tipset var

Seriöst dock. His fucking loss. Jag ska inte vara en sån som behöver någon som inte behöver mig.

Jag gillar inte henne, nej inte alls

Hon skrämmer mig så jävla mycket 

För hon är inte jag överhuvudtaget. Kan inte slappna av, gråter jämt, kan knappt resa mig, får inget gjort.

Gråter varje dag.

Är spänd. Hela tiden är jag spänd.

Han vill inte vara ihop med mig och jag är så rädd att han snart ska hitta någon han vill vara ihop med.

Så jävla rädd.

Min fina vän (kan man kalla honom det? Vi har blivit det genom twitter och hans och hans kompis musikpodd liksom???) Marcus har en blogg där han ritar och skriver långt och klokt. För ett tag sedan skrev han om kreativitet, jag tyckte det var fint och tog ut det jag tyckte var det bästa:

*

I oktober sa en kille att han var lite kär i mig och indikerade att han ville ha ett förhållande. Att jag inte kunde veta innan hur det skulle kännas att vara någons flickvän ju. Att jag borde fatta att när man höll på som vi gjorde så är man faktiskt inte kk ens en gång.

Jag sa att förhållande inte är min grej. Att de är läskiga. Att om jag ska ha pojkvän så ska jag fan vara helt skakig i benen av förälskelse, jag ska ha en miljard fjärilar i magen och ögon som glittrar bara jag tänker på honom. Jag ska inte kunna tänka på något annat.

 

 

 

Tre månader senare ligger jag i en annan killes säng och kollar på Planet Earth då han säger

"döu Annie, bara för å kolla att vi ä på samma våglängd - jag vill inte ha ett förhållande". Jag viftar med handen och gör tummen upp. 

"Låter bra", säger jag. "Förhållanden är nämligen skitknäppa tycker jag." Han säger att ja det är dem och håller om mig igen. Känner av hans beniga knän och varma bröst. Fan vad fin han är. 

"Men du är himla kul och skön att ligga med tycker jag, så jag skulle gärna fortsätta med det. Vill du det?" säger jag sedan.

"Men döuh, detsamma. Klart jag vill fortsätta."

 

Det är konstigt det här; för jag är skakig i benen av förälskelse, jag har, kanske inte en miljard men några tusen i alla fall, fjärilar i magen och jag blir fnissig bara av att tänka på honom. Jag kan inte tänka på annat. Jag vill inte vara någon annans än hans.

Men jag viftar med handen och gör tummen upp.

Ja, för låtsas jag som ingenting,

om jag bara låtsas som att allt är okej, ja, bra rentutav, att vi är på samma våglängd,

då får jag fortsätta vara med honom.

Då får jag fortsätta känna honom, smaka honom, kyssa honom.

Och bara jag får fortsätta med det, typ varje dag helst, så kanske jag inte går under ändå.

 

Tanken på honom gör mig disträ exakt hela tiden och jag kan inte tänka på något annat än han han han. Nu går jag omkring i ett jävla vakuum och mina organ och mitt blod verkar ha krympt ihop till ett ingenting för att bara lämna efter sig ett gigantiskt tomrum.

"Förhållanden är läskiga." "Förhållanden är knäppa." hit och dit och härs och tvärs.

De är skitläskiga, helt otroligt knäppa.

Men gud vad jag hade hoppats på att få vara alldeles livrädd och idiotisk med just honom.

 

SERIÖST VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET 

KAN NÅGON FÖRKLARA VAD SOM GICK SNETT OCH NÄR FÖR JAG FÖRSTÅR INTE

 

 

kom på en grej jag skrev för snart ett och ett halvt år sedan och försöker börja leva som jag lär.

Han är det hetaste jag sett och han är rolig och smart och snäll och fin och bra på att ligga och gillar samma musik och tv-program.

Han säger att han längtar efter att träffa mig igen. Jag längtar också.

Vi smsar varje dag och hela tiden, rings vid då och då och på julafton pratar vi i två timmar. Jag kan inte sluta tänka på att hans läppar fan är de mjukaste på hela jordklotet.

Om elva dagar ska jag smaka på honom igen. Det ska bli gott.

 

Det här kan då aldrig gå väl.

Men å andra sidan är det ju när det kommer till kritan det som skulle skrämma mig mest av allt - att det skulle gå bra. 

Krossade hjärtan gör ont, men de läker ju alltid. Det är så mycket läskigare med någon som vill ha en utan att man vet när allt ska gå sönder igen - saker envisas ju med att gå sönder till höger och vänster (eller så är det jag som tar sönder dem... antagligen mer det faktiskt). Den här jävla paranoian blir jag visst aldrig av med.

Nej, hörrni kompisar,

det här kan då aldrig gå väl.

 

 

 

 

 

men tänk om

Det kommer över en kille till mig med pizza med extra mycket sås och en burk cola (den andra tappade han på vägen hit). 

"En stund bara", säger vi och kollar på Sunes jul för att få julkänsla.

Men en liten stund går, sen en liten stund till, och vi kan inte sluta prata, inte sluta byta låttips, inte sluta vara.

Han pratar linköpingsmål, har lite sneda tänder och är över två och en halv decimeter längre än mig. 

Han har nästan alltid en snus i munnen och gillar inte Tallest Man on Earth eller Markus Krunegård men både The Smiths och LLOJD. 

Åker samma tåg hem dagen efter och något händer så att tåget är tvunget att stanna i Stockaryd, i några timmar minst. Jag får skjuts av en eksjöbo jag träffat men han kommer hem 7,5 timmar senare än väntat. SJ är försmädligt.

Vi vandrar runt i ett väder som går i svartvitt och jag berättar om grisen som lottas ut i Eksjö varje julmarknad. Han skrattar och tycker det låter skevt, och det är det såklart också. Vi lär varandra dialektal slang och håller med om att "kata" visst är ett ord.

"Dig vill jag träffa igen", säger jag. "Får jag det?" 

Han säger att jag hemskt gärna får det. 

 

Fan alltså. Tjugohundrafemton kommer bli minst lika jobbigt som tjugohundrafjorton; jag bara känner det på mig; och anledningen till varenda ett av problemen kommer bero på mitt eget agerande.