baraba

Jag saknar utlandet. Prata språk jag behärskar men inte till hundra. Vänner jag träffat. Jag vet inte, att något HÄNDER bara. Blev ännu mer sugen nu, helvete.

 

Igår spelade jag Harry Potter-cluedo med Sara och Hedvig. <3

 

ugh känner lite hopplöshet och ändå som att jag är helt sjukt nöjd med livet. Denna förvirrning med känslor alltså. 

Visste ni att syre är dödligt? 

Det finns de som tror att det är därför vi dör överhuvudtaget - att syret i luften sakta, sakta tar död på oss. Tänder eld på oss inifrån.

Lustigt ändå,

hur något livsviktigt är livsfarligt. 

 

Min systerdotter fick ett epilepsianfall nu när jag var i Småland, och min mamma (vi alla, såklart) blev så ledsen. Tänkte att det var hennes fel för hon hade låtit Anaïs rida; anstränga sig; det kan ju inte vara bra, tänkte min mamma, och försökte hindra henne från att hoppa för mycket på studsmattan, springa för snabbt upp för en backe, skratta tills hon kiknade lite för mycket. Ungefär likadant som mamma har reagerat på mina anfall, med andra ord. 

Och det är väl förståeligt. När man ser någon så sårbar är det förståeligt att säga nog nu du får inte göra vad du gjorde innan mer det får aldrig bli så här igen, framför allt när det är någon man älskar så mycket. 

 

 

Livet är - i bästa fall - skittråkigt. Det är då det varar längst. 

Klart jag kan försöka gå och lägga mig vid tio, gå upp vid åtta, äta nyttigt, sluta med saker som förstör min kropp, börja träna, sluta tänka på ytligheter som gör mig psykiskt olycklig, sluta tänka på världsproblem som också gör mig psykiskt olycklig, bara läsa glada böcker, inte sitta så mycket vid datorn, lösa korsord och måla med akvarellfärger. 

Klart jag kan försöka gå runt på en rak linje i mitt liv; följa ett slags the sims-mönster och plugga jobba gifta mig köpa hus skaffa barn jobba lite till gå i pension dö; städa på söndagar, skogsutflykt någon gång ibland, bo i en småstad för att inte få för mycket avgaser i mig, träna tre gånger i veckan och äta frukt istället för lördagsgodis, sluta med elektronik och lära mig alla världens blommor. 

Det går ju det också. 

Men jag kommer dö ändå. Du kommer dö ändå. Varenda människa du ser och alla de du inte har sett kommer också dö (läskig tanke som jag tänker nästan jämt och skriver rätt mycket om när klockan är mycket eller jag är full). Det spelar ingen roll om du röker trehundra cigaretter om dagen eller om du plockar tussilagon varje vår eller om du gör både och; du kommer ändå någon gång sluta andas och om tvåhundra år kommer antagligen ingen veta vem du var.

 

Så jag är uppe för sent. Jag skriker för orättvisor. Jag suktar efter storstäder vad de än gör för min hälsa. Jag äter mycket socker. Jag röker när jag har lust, dricker när jag har lust, snusar när jag har lust. Jag gör inte saker jag kanske borde och gör saker jag kanske inte borde. 

 

För när det kommer till kritan så är hela fucking livet livsfarligt. 

Så är det inte bättre att ha kul medans det ändå är igång? 

 

Åh alltså jag hittade en text jag skrev nästsista januari om året som var. Nu får ni läsa den pga ännu inte för sent. Det är ganska långt, men också ganska intressant