har ju inte längtat efter någonting sedan jag kom hit (förlåt), några kompisar, familj och havregryn bah.
meeeeeeeeeeeeen nu kollade jag på bilder från Ávila, studenten och Hultsfred och tänker fy fan i helvete vad kul det var. Vad roligt jag hade ibland. Bo i Sverige, Småland, Eksjö var ju inte bara ett helvete ändå. Det var ju faktiskt väldigt kul de där gångerna då jag fick komma därifrån. Jag hade det ju himla trevligt de allra flesta gångerna jag hängde med mina fina, fina kompisar.
meeeeeeeeeeeeen del 2 ikväll ska jag klä ut mig till Hösten och jag ska dansa dansa dansa och jag ska inte pausa överhuvudtaget.
tråkig sak med spanien är att det stundtals är ganska ofeministiskt:
blev så sur att jag kände mig tvingad att skriva så här:
"Heja!" sa min kompis Axel. Våra icke-svenska vänner såg förvirrade ut och jag tror inte vi berättade vad jag hade skrivit i ren frustration.
(Och tjejer som känner att men hallå det är ju min grej att visa bh:n - kör bara kör! Men det är ju helt vidrigt att killar inte får det och tjejer får. Borde inte killarna typ dra ner byxorna då? Fattar ej. En shot också! Alltså den kostar en euro här)
kamrater! om ni har glömt/aldrig visste så är det så här jag låter när jag är lite hes och sjunger en av mina favvis-Bob Dylan-låtar. finns ju faktiskt de av er som har sagt att jag är lite duktig på det där med musik - hoppas att ni inte blir besvikna och ångrar ert uttalande.
(fan, jag måste verkligen träna på att spela ukulele, låter så himla amatörmässigt. saknar mitt piano, mina fingrar är superlångsamma nu för tiden, känner mig som en gammal tant när jag skriver på tangentbordet. springer ju nästan snabbare.)
ps Min bästa brasilienare=Emmanuel åkte idag. Fy fan vad sorgligt, hatar det. Igår festade vi för kanske sista gången någonsin och trots att det är ett enda blurr är ett minne extra tydligt: En stor grupp av killar går bakom oss och sjunger La bamba (JAG ÄLSKAR SALAMANCA) och Emmanuel bara bestämmer sig för att haka på, leder den här stora gruppen medans han dansar och sjunger högt. Dessutom har han sin Salamanca-flagga över ryggen. Hahahahhahahha vet inte om det är roligare när man känner honom, men gud vad jag gillar den killen. saknar honom redan, han är ju en av mina knasigaste.
ps2 har en känsla av att jag gjorde/sa något dumt igår och bryr mig inte ett enda dugg - är inte det den bästa av känslor?
vaknade just. är det ok om jag stannar i min säng för cirka evigt? är så förbannat bakfull.
hånglar.
ignorerar meddelanden från någon som det är uppenbart vill träffas igen (hur gör man??????), halvstädar lägenheten eftersom Jennifer och Lucas snart flyttar.
hade en rolig kväll igår, tröstade min kanske finaste för människor är ju svin ibland. sa åt henne att gå och hångla med någon annan om hon ville, för det tycks ju vara mitt svar på allt. emmanuel
det är Emmanuels sista kväll ikväll och vi ska vara galna och vi ska dansa och vi ska dricka och vi ska spela spel kanske och vi ska äta på en restaurang och det ska vara den roligaste av alla hans kvällar.
Victoria är troligtvis min finaste här. Hon är rolig, smart, fantastiskt söt och så sabla omtänksam att jag ibland kan undra om hon är på riktigt. Vi sitter ihop. Vi går på alla fester tillsammans och har alltid kul (peppar peppar), vi pratar om precis allt, och när något har hänt förbannar vi det, eller så glädjs vi åt det, tillsammans. Vi träffas varje dag, för om vi inte skulle göra det hade det känts så konstigt, så fel. Vi skickar sms mitt i natten om minsta lilla har hänt, alltså ni vet sådant där som inte verkar vara så viktigt för andra men är viktigt och stort för en själv. Och vi bryr oss om de där småsakerna. Vi diskuterar viktigheter och oviktigheter, tonårsproblem och globala problem, fina pojkar och människor som sviker.
Hon är kanske den mest fantastiska av alla jag känner, så jävla bra på alla sätt och vis och vetskapen om att jag om mindre än två månader inte kommer få träffa henne varje dag gör så himla ont.
Idag var en sorgens dag - Patrick tog nämligen en taxi till Madrid och lämnade Salamanca, så jävla jävla trist. Grinade för hallå så här ligger det ju till:
(Det här skrev jag för en vecka sedan)
Patrick är min kompis, rumskamrat och bror. Vi har i nästan två månader varit kring varandra i princip tjugofyra sju, om en vecka försvinner han från Salamanca och jag vet inte vad jag ska ta mig till utan honom. Patrick och jag har verkligen en syskonrelation, det säger vi och det säger alla andra. Det är han och jag som är så olika men ändå alltid står på varandras sida. Det är han och jag som pratar om allting mellan himmel och jord, och under och över det, när vi står och lagar spagetti i köket. Det är han och jag som blir fullast på fest och det är vi som sitter uppe hela natten, röker och kollar på South Park. Han är, när jag tänker efter, en av mina absolut närmaste vänner, inte bara i Salamanca. Patrick är på riktigt min bror från en annan mor och jag får lite ont i hjärtat av bara tanken på att han åker om en vecka. Jag kommer sakna honom så himla mycket.
Jennifer Jennifer och jag tycker aldrig samma om någonting, men vi tjafsar aldrig någonsin. Jag vet inte varför egentligen, för oftast står vi på extremt motsatta sidor. MEN jag gillar henne så himla mycket ändå! Hon är en av mina rumskompisar och jag är så glad över det.
Max, Andrés, Lucas, ????
Lucas Lucas är också min rumskamrat. Han är från Kanarieöarna och helt och hållet underbar. Han är den knasigaste av personer och det gör mig så glad när han går/halvdansar runt i huset, sjungandes eller visslandes, hur han svär på spanska och hur han suckar när han ser snygga killar. Han är så fin och jag tycker så mycket om honom.
Emmanuel, jag, Michael, Jeremy
Emmanuel Emmanuel åker tillbaks till Brasilien nästa vecka, och är en av mina finaste. Inte min närmaste, men jag kan ändå säga nästan allting till honom (och han verkar känna samma om mig). Att han åker är så sabla trist, för vem ska nu skriva hellyeah (för det är så de uttalar mitt efternamn) till mig bara så där, utan någon som helst anledning.
Jag har såklart flera vänner i Salamanca, som är fantastiska, roliga, vänliga och allt som finns på den positiva sidan av egenskapslistor. Vissa har lämnat Salamanca. Tråkigt, tycker jag. Men här är de! De som är extra bra, de som jag blir extra lycklig av.
Jovana & Emma
<- David
Jovana Min första kompis här heter Jovana. Hon är från Serbien och är nu tillbaka i Belgrad. Vi träffade varandra när klockan var nio min första måndag när vi skrev in oss på skolan och satt bredvid varandra varje lektion i två veckor, samt träffade varandra varje dag. Jovana var min knasigaste festkompis och vi drack alldeles för mycket varje kväll. Hon är så väldigt söt och jag saknar henne nästan varje dag.
Emma Emma är min favoritbritt! Hon stannade i bara en vecka och vi blev ändå så nära kompisar som man kan bli av en veckas relation ungefär. Hon är den roligaste och mest omtänksamma av nästan alla personer jag känner och när jag hör hennes röst och dialekt blir jag alldeles bubblig och glad i hela kroppen.
David David bor i England nu igen, snart åker han till Sydamerika. Han är kanske en av de finaste pojkarna jag någonsin träffat, och i vår bor båda kanske i London. Så jätteroligt, vill ju träffa honom jättemånga fler gånger!(och det knasigaste är att han vill träffa mig också)
HAHA så om den där flickan som blev ledsen när scenariot med mig och den där fina pojken utspelade sig (och jag som fick så dåligt samvetet över):
Hon har tagit bort mig från facebook. Vet inte om jag ska skratta eller vara upprörd, det här är så himla roligt/sorgligt. Missförstå mig inte, jag hade förstått henne, jag hade inte tvekat på att skratta, om hon inte hade betett sig som en sådan jävla bitch och låtsats vara kompis med mig hennes sista dagar här. Så galet mycket ANNIE THERE YOU ARE YEYYYY WE'RE GONNA HAVE SO MUCH FUN TONIGHT och så har hon inte betett sig mot mig tidigare. Trist för henne att han valde mig men jag visste inte, och det var i slutändan hans val.
Dra åt helvete och hahahahhahahahahhahahahha på samma gång.
10 SAKER JAG IBLAND SAKNAR MED SVERIGE (utan inbördes ordning)
1. Dansa till Kom igen Lena
2. Mitt piano
3. Simba
4. Fika
5. Gumminappar
6. Svenska festlåtar överlag (MEEEEEN jag har marknadsfört Dansa pausa till Victoria, hon gillar den och försöker lära sig refrängen! Bästa Vics, tycker så mycket om henne)
7. Prata småländska
8. Kåmpizar såklart. Och familj, men båda dem är ju rätt givna
9. SVT!! VAD FAN ÄR UPPE SVT PLAY LÅT MIG SE DOKUMENTÄRER FÖR FAN
10. Havregryn
Axel och Lovisa var här förra helgen. Blev så himla glad att jag nästan grät en skvätt.
Jag blir så rädd när någon frågar mig om vi är ett par. Så skräckslagen att jag nästan stammar när jag säger nej nej nej (och jag tänker: det här är ju bara för en kväll eller två eller flera), fast jag nu nästan har lärt mig att vifta lite med handen och bara säga
Nä, inte alls.
Och det spelar ingen roll hur fin han är; om han är brittisk accent; om han spelar något instrument; om han säger de finaste av saker; om han är så där fantastiskt jävla skitsnygg; om han hånglar bättre än alla andra i hela världen. Jag viftar ändå bort frågan – jag säger ändå nej.
.
För att vara någons innebär att den så lätt bara kan kasta bort en och bestämma att man inte längre är duglig. Det är inte bara det att jag är så rädd för att bli dömd – jag är också så väldigt rädd för att bli ledsen. För att bli för glad innebär att man kan bli – att man kommer bli – förbannat ledsen igen.
Samtidigt
är det bättre att leva i något slags kommunistsamhälle av känslor? Där man aldrig är så där otroligt glad att man är nära att explodera, men där man aldrig heller är ledsen? Annan historia.
.
Många av mina vänner tycks längta efter ett förhållande, och jag gjorde också det, för inte särskilt längesedan alls. Frågade min dagbok varför jag inte kunde vara förälskad i någon som var lite förälskad tillbaks, bad om någon speciells armar runtom mig. Sedan fick jag chansen och plötsligt kände jag det motsatta. Den suktan jag hade känt efter ett förhållande förvandlades till ett ständigt ”Vi är bara kompisar” och när någon sa att han var kär i mig ville jag bara skrika för jag blev rädd ända från fötterna upptill huvudet.
Jag är totalt känslobedövad. Jag vägrar bli kär, och jag är inte säker på varför. Kanske är jag för rationell. För vettig, tänker för mycket på varför det inte skulle fungera. För petig, har en för tydlig bild på vem som är rätt.
Men jag är ju bara nitton år! Jag förstår inte varför jag skulle brådska med att bli kär. Ändå kan jag tänka – varför ska jag vara rädd för det? För i slutändan är det ju det handlar om. Rädsla, total ovilja.
Vara någons.
Begå misstag som tar sönder extra mycket.
Göra fel, förlora.
Så jag viftar med handen när någon säger ”är ni tillsammans?”, ”är du kär i honom?” och ”vad känner du?”. Jag säger nej när de frågar om jag saknar honom för en gång i januari februari eller om det var mars blev jag är så trött på att vara ömtålig. Så jag virade in mig själv i bubbelplast av förnekan och vettighet, och här står jag nu och säger nej nej nej när någon frågar mig om jag och vilken kille som helst är ett par.
När jag går hem med honom står en flicka och ser ledsen och förvirrad ut för att jag går hem med pojken hon gillade, kanske ser hon ut så mest för att jag svarade no no no och viftade med handen när hon sa ”I thought you were a couple” i baren (och när jag tänker efter såg hon glad ut när jag sa nej).
(Förlåt, jag fick ju veta först efteråt. Det är ju inte rättvist att jag ska få hångla med någon du tycker om. Förlåt förlåt förlåt.)
För att fira ska jag gå på en liten promenad tror jag minsann. Om jag har tur får jag med mig världens bästa Victoria (känner ingen annan Victoria men är ganska säker på att hon är topp 3 åtminstone) också. Imorgon kommer Axel och Lovisa hit och visst leker livet på rätt bra ändå?
Hade en rolig ikväll igår, gick och lade mig vid fem efter att ha suttit och rökt i vardagsrummet och förbannat världen och alla dess invånare med Patrick i en timme eller så.
Började skolan vid nio men vaknade inte förräns över elva, så nu ska jag plugga plugga plugga och verkligen lära mig när jag använder vilken av de fyra futurum-/kondicionalisformerna. Jag svär på en eventuell gud att jag inte ska gå ut ikväll, samt att jag ska kunna den här grammatiken (samt några glosor) nästintill flytande innan dagen är över.
Tvåtusentolvs första höstmånad - och min första månad i Salamanca/egen lägenhet - är nu över. Den har varit spännande, nervös, helt fantastisk och så väldigt kort att jag knappt kan tro att den redan är över. 75% av tjugohundratolv har redan passerat och för ett års skull kan jag faktiskt säga att jag har åstadkommit något. Men det får vi skriva om när året nästan är slut - här får ni.... (babarabaaaaaaa) mitt september; i oordning, oretusherat, och helt horisontellt:
September har varit billig öl och sol och regn och starka drinkar, det har varit icke-fungerande spisplattor, nya rumskamrater och nya kamrater. Det har varit Salamanca, Madrid och Porto, och framför allt har det varit förbannat roligt.
Nu ska jag plugga lite. Puss & kram, låt oss hoppas på ett minst lika roligt oktober.
