fan vad tunga och långa inläggen har blivit på senaste tiden.
det är sol ute, jag har hittat en kille som pratar både spanska och brittisk engelska att hångla med på daglig basis, jag ska på trial för en bar cirka nu (önska mig lycka till) och här är en glad kanin:
hej! somliga tycktes ta lite illa vid sig av mitt nyheter-inlägg. förlåt för det, menar inte så såklart, som om jag skulle vara någon jävla moder theresa, haha. trodde jag var tydlig men kanske inte och får i sådana fall ursäkta än en gång.
nu flippar ju allt i Boston totalt med elitstyrkor och ännu mer skjutande och grejor, och jag kan tänka att det verkade som om jag tog lite väl lätt på vad som hänt (och händer) där borta. tro mig, det gjorde jag inte.
tänkte inte riktigt så pass långt om vad som skulle hända nu efteråt och hur vissa åtgärder som tas efter sådana här händelser kan vara förfärliga och orsaka död och skador de också. tänkte typ att det var över nu och att de skulle finna gärningspersonerna på ett fredligt sätt, men sådant är väl lite väl optimistiskt. får bara hoppas att det här tar slut så fort som möjligt och med så få skadade som möjligt.
(och ni bah AHMEN VADÅ ANNIE VAD HÄNDE MED ALLA ANDRA I VÄRLDEN NU DÅ. hoppas såklart att det hemska ska ta slut det också, att allt ska vara okej med alla de människorna. var bara tvungen att förklara mig och ursäkta mig - jag var lite för rapp, precis och trångsynt i mitt skrivsätt senast.)
Linnea har lämnat London och allt är detsamma men ingenting likadant.
Så sjukt egentligen; att flera av de människor jag saknar mest (eller kommer sakna mest) är sådana jag inte kände för ett år sedan - och ändå står de mig helt bisarrt nära. Det är så knäppt det där med hur man bara klickar med vissa. Och de kan bo på en ö och snacka samma språk eller bo på andra sidan jordklotet och snacka något annat; men den där vi vi vi-känslan bara finns där och går inte riktigt att få bort. Pojkar som känns som bröder och flickor som känns som systrar.
Vänner är ett sådant otroligt fenomen, och ni vänner i min hemstad är på riktigt den enda anledningen till att jag inte bryter ihop totalt över tanken att komma tillbaks dit i sommar. Sådant jävla pusskalas för er.
Det här var något jag skrev för ganska många dagar sedan, jag tycker det blev rätt så bra formulerat(!) och ni får gärna läsa - men inte i denna stund som jag skriver det här. Inte riktigt redo, lite för många blåmärken på hjärtat nu, lite för mycket "vad fan gjorde jag fel". Jag hoppas att allt har löst sig när det här publiceras, kanske har det inte det. Jag hoppas han är hos mig igen. Här kommer det i alla fall: Man kan låtsas inte bry sig om fjärilarna. Man kan låtsas att allt är som vanligt, att man fortfarande aldrig blir kär och man kan säga att Nej jag bara inbillade mig innan det var bara för att han var omöjlig som jag trodde mig gilla honom. Och så kan man förstå att för att en gångs skull är inte det sant. Man kan förstå men förneka, slåss med sig själv för vill ju inte bli kär pga anledningar, pga att ha blivit sårad och pga vetskapen att kärlek gör ont ont ont.
Sedan kan man få ett meddelande som säger att förlåt men det är nog inte en sådan bra idé att träffas längre för han dejtar någon annan, fastän det bara var några veckor sedan man sågs senast och han sa ”See you soon” och pussade ens panna. Och då kan man förstå att jo med den här killen var det faktiskt annorlunda.
Och man kan låsa in sig på en vandrarhemstoalett och gråta ur sina ögon, man kan skriva till sin syster att sådant här får faktiskt inte hända när man inte har inkomst, bostad eller bor i en främmande stad som han faktiskt hjälpte en i. Man kan dricka en tequila och en till och en till för han vill inte ha en längre och man kan kyssa en annan engelsman och en till och en till för det kommer aldrig vara hans läppar man kysser igen. Och man kan tänka på att nu håller han någon annans hand, nu kysser han någon annan, nu hånglar han upp någon annan mot en vägg, nu blir det som elektricitet när han och någon annan råkar snudda varandra.
Det är så svårt då att skriva ”Oh don’t worry about it, probably for the best anyway. Well good luck and tell me if you’d want to meet up, just as friends.”
Och man kan tänka att han kanske precis har rest sig från sängen och att hon ligger naken kvar. Att det är de som delar en 90-säng nu och kanske delar de en sådan där lång kudde och kanske visar han den där tv-serien jag visade honom och kanske har han armen runt henne när de kollar på den och kanske leker han med hennes hår och hennes fingrar.
Man kan tänka så.
Sedan kan man komma på att man har fan inte tid med det här. Inte nu. Har inte tid med att vara ledsen och hata att man inte kan hata honom. Så man blir extra tacksam över att ha ny lägenhet där han inte har lagat en dålig måltid i köket, lutat sig mot väggen så som bara han kan, fixat tv:n och legat i sängen. Ingenting i min nya lägenhet kommer påminna om honom.
Förutom det där jävla brustna hjärtat då, och hans fingeravtryck över hela min kropp.
alla skriver att alla deras tankar går till Boston just nu (och eftersom en av mina väldigt nära vänner sedan så-länge-jag-kan-minnas tillbaks är där blev det ju en särskild chock).
senaste jag hört så har tre personer dött och runt 140 blivit skadade.
det är såklart så jävla, jävla förfärligt vad som hänt där. sånt där ska inte få hända, aldrig någonsin ska sådant hända och det är så otroligt sjukt att någon kan få för sig att det är en bra idé att placera två bomber någonstans bara för att döda. så sjukt och man vill bara VARFÖR HUR FAN STÅR DET TILL I HUVUDET NÄR MAN GÖR SÅ DÄR? men det vet man ju, att det står alldeles knäppt till i huvudet. det finns inget annat svar.
och det finns inga ursäkter, inget som gör det okej, ingenting bra som människorasen har gjort kan väga upp sådana här grejor.
men
världen är förfärlig. på riktigt.
och jag tror det är viktigt att komma ihåg att det här är långt ifrån det enda hemska som har hänt ens inom de två senaste dagarna. så mycket sker jämt som kanske inte är riktigt lika hemskt men som är vidrigt ändå och det är viktigt att lite tankar går dit också. för det är också så sjukt att sådana här vidrigheter sker nästan varje dag på andra håll i världen men bara för att det inte händer varje vecka i USA (och det är en sådan himla tur, för egentligen ska ju sådant här aldrig få hända) går alla tankar dit även fast Amerikatt faktiskt när det kommer till kritan inte är särskilt nära.
Och utan att gå ner oss totalt tycker jag ändå att vi kan tänka på några andra hemska grejor som vi också ska ha sympati för. Det är så tragiskt att bara för att något händer varje dag blir det inte längre värt att skriva om, och det är så tragiskt att den sjätte artikeln på aftonbladet.se är att Kim Jong-Un var med i en Grease-musikal när han var på äventyr på andra håll i världen.
I Iran skedde det idag en jordbävning, åtta på Richterskalan och hundratals människor dog.
Det är kanske ett atomvapenskrig på g och Nordkorea är en förfärlig, förfärlig mörk och överkontrollerad stat som behandlar sina medborgare som avfall.
I Danmark har de ett program som går ut på att två män sitter och bedömer nakna kvinnokroppar och inget mer än så och vet ni, världen är faktiskt inte så jävla jämställd.
I Sydamerika, Asien, Afrika, överallt blir människor kidnappade och hotade till döds varje dag, för att deras regering vill få ut någon typ av information om offret själv eller någon av dess närmaste.
I Ghana har en guldgruva kollapsat och åtminstone 16 människor har dött.
I Somalia har armén erkänt sig skyldiga till att för några dagar sedan attackerat de största byggnaderna i huvudstaden, vilket har dödat åtminstone 16 människor det också.
etc
etc
etc
Och bara för att det händer i väst så blir det så mycket STÖRRE och det är så konstigt att många inte tycks bry sig alls när det händer någon annanstans, eller i någon annan tid (hur flera inte verkade veta vem Thatcher var nu när hon dog äcklar mig, framför allt de britter som inte visste. Skäms.).
Någon jag känner läser inte tidningar för att det är mest tråkigheter och de viktigaste nyheterna når fram ändå. Och det är givet att vi inte bara kan vara ledsna för andras skull hela dagarna, men det är också givet att vi inte kan låtsas leva i någon slags värld där vi tror att den främsta nyheten som når fram är det enda viktiga som har hänt.
Världen är vidrig och den är vacker. Händelser på den här nivån av vidrighet kommer hända igen och igen och igen och miljoner gånger till, men det är också så att barn kommer födas miljarder gånger och krig ta slut tusentals gånger till och diktatorer störtas och människor återförenas med sina familjer och mediciner mot dödliga sjukdomar hittas och kärleken kommer segra och mirakel kommer ske.
Så många tankar till alla som drabbats markant av vad som har skett i Boston nu. Jag hoppas verkligen, verkligen att de får tag på den skyldige och jag hoppas hen får psykisk vård, ett straff som heter duga och att det här inte leds till något mer illa.
Men också tankar till alla andra som har större problem än ett brustet hjärta eller lever på en burksoppa och ett äpple per dag - till de som har drabbats av brott, sjukdomar och död framför allt.
Ta hand om er och varandra, för minsta lilla problem och för största.
(Jag hoppas att ni inte tycker jag lät okänslig nu. Fick så klart alldeles ont i hjärtat när jag hörde vad som hade hänt - mer ont än när jag hörde om jordbävningar och sådant, jag vet inte riktigt varför, - och menar så klart inte att bara för att man uppmärksammar det här särskilt mycket betyder att man skulle vara ignorant eller inte bry sig om något eller någon annan. Egentligen är ju det viktigaste att man är medveten om något och känner sympati för någon annan än sig själv.)
vilket är ditt mest använda ord denna vecka? vacancies troligtvis. Excuse me, I was just wondering if you have any vacancieeeeees? eller money eller pengar i.o.m. inte har några pengar och jobbar tillfälligt med att ge pengar till fattiga barn/antagligen de medelålders män som "håller" i skiten. Och vidrigt använder jag också helt äckligt mycket.
har du någon fobi? förutom att bli ensam o så har jag en konkret rädsla: fåglar. fy helvete. *flyttar till london aka duvmetropolen*
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan? äter inte så himla mycket, och absolut inget särskilt skojigt. i onsdags när jag jobbade gav en man mig choklad, det vart lite extra gott.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag? har bara pratat med Merle, vi bestämde att jag ska hälsa på henne i Spanien. Alltså. Finaste hon.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast? varenda himla gång någon har kommit fram till mig här i London och berömt min klädstil. tycker bara det är så fantastiskt och tokigt och fantastiskt tokigt iom alla coola människor som finns i London - och så ser någon mig. jösses.
vad tror du kommer bli roligast i helgen? ikväll ska jag på hemmafest i Stratford, det blir helt vidrigt roligt tror jag! Linnea flyttar in hos mig i eftermiddag, och imorgon ska vi också hitta på något tok. hurra!
vilken är din pepplåt för tillfället? ehm, vi tar Lazy Town's Cooking by the book remix ft. Lil Jon då:
tycker den är så där jobbigt rolig.
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan? dötid dock <3 jag har försökt att ha så lite dötid som möjligt och springa runt med cvn och söka till skolor och så istället, men har kollat en del på Glee också. Så kollat på Glee.
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr? jobbat! haha.
vad oroar du dig för? det här går så himla mycket fram-och-tillbaka; ibland är jag inte orolig över någonting och ibland sitter jag helt paralyserad av orolighet. som det är nu oroar jag mig för att inte få ett bättre jobb cirka nu så att jag inte har råd med mat och hyra. att stå utan pengar och behöva komma tillbaks till eksjö skrämmer mig så äckligt mycket - juni är tidigt nog.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden? jag ser aldrig några kända människor! inte bara så. sug.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden? det får ni nog veta inom sinom tid.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’ haha så himla tråkiga, här är de tre senaste:
dat feiz
har veckan varit bra än så länge? för all del! för en gångs skull känns det som jag har åstadkommit lite grann och det är ju trevligt.
Äter nästan ingenting för att jag inte har råd (och ger då £10 till en främling för att hon grät och sa att hennes pojkvän precis hade slagit henne. Tänk om hon ljög liksom, tänk om hon bara hittade på sitt namn och adress. Och jag som inte ens tror på karma, vad fan får jag ut av det i så fall?),
och någon har lämnat mig och det känns så jävla, jävla jobbigt,
jag saknar många och mycket och jag ryser av tanken på att snart komma tillbaks till Eksjö; fast vart ska jag annars fara sen när våren är slut?
måste växa upp nu, vet det, men vill liksom inte. Vill mest bli omhållen och bortskämd.
Då är det en sådan himla tur att man har fina vänner - framför allt Linnéa, som spoonar en hela natten när man ligger och skakar av gråt.
Hon alltså. Som bara är helt fabulös på alla sätt och vis och jämt och aaaaaaaahhh. Vi bara vi!
Vad ska jag göra utan henne?
Svar: Vet inte.
här tappade jag bort min mobil. rest in peace <3
här har vi skrivit kärleksförklaring till varandra med läppstift på Rhythm factory's toalettspegel
Här är vi spexiga. Jag är ev. en katt. Här är vi ett svårt indieband från -97, vars skivor aldrig blir köpta utan blir dammiga längst bak i affären. Vi skriver bara sorgsna texter och förbannar allt som är vanligt och procedur.
PS Här kommer lite sen-uppdatering, hade inte lagt ut det här inägget i förrgår. Jag mår bättre igen. Det är sol och vår i luften, ska på picknick med Linnea, har arbetsintervju på torsdag (håll tummar och tår), har mat i skafferiet och kirrat kort för 24-timmars-biblioteket tio minuter ifrån mig. Livet är en sådan förbannad berg-och-dalbana, är det inte det?
