baraba

hela jag är kaos. ett virrvarr av alldeles för många tankar, känslor och viljor.

måste nog göra en massa grejor men har all noll lust - är helt uppe i mitt eget tänkande om viktiga saker, oviktiga saker och saker däremellan.

och jag kommer aldrig vänja mig vid tanken av att det faktiskt finns en pojke som gillar mig fastän jag är så hemsk, och fastän han vet om det. hur fan funkar den grejen egentligen? min naturvetarhjärna dunkar förfärat i hopp om att få ett logiskt svar men kommer inte fram till någonting överhuvudtaget.

Jag är hemma från hultsfred.

Vill så gärna verkligen kunna skriva ner vad det är jag känner för festivaler, men det är så väldigt svårt att beskriva. Det handlar liksom inte riktigt så mycket om de saker man gör som den känslan man konstant har - någon slags blandning av frihet, kärlek, lättnad, spänning och smuts.

Det är tanken på kanske inte festivaler men just den här festivalkänslan som får mig att gå runt. Vetskapen om att den finns, det kanske kännas så där bra. Allt kan kännas så lätt, och man är medveten om alla de fel och skavanker som finns men man bara bryr sig inte. De spelar ingen roll. Fel är rätt och rätt är rätt och allt är bara rätt rätt rätt.

Att se klockan två som morgon, att sova i ett trångt tält,

.

att bli genomdammig och när man inte blir genomdammig blir man genomlerig istället, att vinna en funny bunny-tävling,

.

 

att se sjukligt bra band live, att dansa järnet med främlingar, att krama Jack Steadman (!),

 

.

 

att äta gurka, att få leriga skor, att hitta på att Wide egentligen är en 75-årig, plastikopererad man, att skratta med de finaste av grannar,

.

 

att försöka stämma en helt hopplöst ostämd gitarr, att sitta uppe och dricka öl tills halv sex på morgonen då man tänker "hm, det kanske är dags att dra sig till bädds nu ändå",

att träffa nya människor,

att vara med två flickor som är av den finaste sorten

att göra tusen saker till som bara görs där.

.

det är det finaste, det absolut bästa, jag vet. Det är alla knasigheter kombinerat. Att vara på festival är att vara i sitt eget underland. Man är inte beredd på någonting, även om man är redo för allt (o)väsentligt som kan hända. Regnet öser ner men det gör ingenting - ingenting gör någonting.

Och det är väl därför jag älskar festival. Denna totala enkelhet och frihet att göra fel. På festival blir på något vis allt så sabla okomplicerat.

 

Mumford & sons ställde in, men det gör inget - hade en alldeles fabulös festival med många fantastiska band, och många fantastiska människor, ändå.

1. Jag har tagit studenten och det var den bästa dagen i hela mitt liv. Äntligen friiiiiiii

2. Om några timmar drar jag till Hultsfred, som är en ännu större håla än Eksjö men det gör ju ingenting för det är ju för guds skull dags för hultsfredsfestivalen. Jag som älskar festivaler exploderar av lycka. Har ju längtat efter det här hela året. Äntligen lite smuts och knasigheter, oh så roligt

Förlåt, det är ju så löjligt att skriva känslor på bloggar, jag vet ju det. 
Man ska ju inte lämna ut sig - men jag måste tror jag. För det är ju nästan olagligt att vara ledsen i dessa tider. Har så mycket roligt framför mig, och på riktigt så känner jag inte att jag kommer känna någon saknad efter de saker jag kommer lämna snart.

Men jag mår tomt.

Jag vill lämna allt och ni vet bara börja om från början. Är så trött på att vara jag, på att ha gjort så många fel. Är så trött på att inte höra hemma. Känner mig så oomtyckt av många fast allra mest mig själv, och jag försöker hitta bilder där jag ser glad ut, bilder som är spontana och skrattande men hittar ingenting. Ser på mina vänners bilder och de ser så himla glada ut men jag är aldrig med.

Jag tror de tycker ganska bra om mig, men jag tycker inte bra om mig och det fungerar inte då - då blir man inte den där folk tycker om till hundra. Då blir man inte en sådan där som går ihop perfekt med.

Jag känner mig så jävla, jävla ensam och då spelar det så väldigt lite roll vad som händer runtomkring. Att man kanske skrattar med vänner eller att en pojke sitter och blir lite kär i en (vad falls?) gör inte det hela så mycket bättre när man ständigt känner sig som en andra hand.

Jag skulle kunna säga vad jag har sagt i flera år nu - att jag längtar efter nya platser, nya gator, nya hus; men det är inte hela sanningen. Jag längtar efter att bli någon annan. Jag längtar efter ett big bang, en ny chans, börja om från början.

Hela det här inlägget blir så himla fel, för det låter som att jag inte tycker om mina vänner - det gör jag. Tycker så himla mycket om dem, älskar många av dem rentutav.

Men jag förstår bara inte att de skulle tycka om mig för jag är så jävla dum i huvudet och jag behöver en ny tavla. Jag behöver sluta och börja om, men aldrig förlora de gånger jag faktiskt mår bra (för de finns ju, jag vet ju det).

för många känslor på en gång tror jag.

så här var jag sminkad i förrgår i alla fall. i övermorgon tar jag studenten och allt känns nog rätt fucked up när jag tänker efter.

Om en timme sitter jag och blir iordningfixad för att sedan gå på röda mattan iklädd klackskor och långklänning. Vet inte riktigt vad jag känner för det - röd matta och hela grejen. Känns lite fånigt på sätt och vis, fantastiskt på ett annat. Jag är ju världens klumpigaste också -> så väldigt rädd för att ramla.

Fast kul blir det nog! Hoppas maten är god och alla är fina.

och det var så galet fett jävla knasigt askul (förlåt för att jag inte kommer på några sådana där söta adjektiv, är trött och bakis) att jag knappt vet var jag ska ta vägen. 
Min rygg är sönderbränd men jag har dansat och hånglat och druckit och skrattat och pratat och sjungit ända tills morgonen.

Jag är klar med allt skolarbete och om exakt en vecka tar jag studenten - nog leker livet på rätt bra ändå.