baraba

Han är det hetaste jag sett och han är rolig och smart och snäll och fin och bra på att ligga och gillar samma musik och tv-program.

Han säger att han längtar efter att träffa mig igen. Jag längtar också.

Vi smsar varje dag och hela tiden, rings vid då och då och på julafton pratar vi i två timmar. Jag kan inte sluta tänka på att hans läppar fan är de mjukaste på hela jordklotet.

Om elva dagar ska jag smaka på honom igen. Det ska bli gott.

 

Det här kan då aldrig gå väl.

Men å andra sidan är det ju när det kommer till kritan det som skulle skrämma mig mest av allt - att det skulle gå bra. 

Krossade hjärtan gör ont, men de läker ju alltid. Det är så mycket läskigare med någon som vill ha en utan att man vet när allt ska gå sönder igen - saker envisas ju med att gå sönder till höger och vänster (eller så är det jag som tar sönder dem... antagligen mer det faktiskt). Den här jävla paranoian blir jag visst aldrig av med.

Nej, hörrni kompisar,

det här kan då aldrig gå väl.

 

 

 

 

 

men tänk om

Det kommer över en kille till mig med pizza med extra mycket sås och en burk cola (den andra tappade han på vägen hit). 

"En stund bara", säger vi och kollar på Sunes jul för att få julkänsla.

Men en liten stund går, sen en liten stund till, och vi kan inte sluta prata, inte sluta byta låttips, inte sluta vara.

Han pratar linköpingsmål, har lite sneda tänder och är över två och en halv decimeter längre än mig. 

Han har nästan alltid en snus i munnen och gillar inte Tallest Man on Earth eller Markus Krunegård men både The Smiths och LLOJD. 

Åker samma tåg hem dagen efter och något händer så att tåget är tvunget att stanna i Stockaryd, i några timmar minst. Jag får skjuts av en eksjöbo jag träffat men han kommer hem 7,5 timmar senare än väntat. SJ är försmädligt.

Vi vandrar runt i ett väder som går i svartvitt och jag berättar om grisen som lottas ut i Eksjö varje julmarknad. Han skrattar och tycker det låter skevt, och det är det såklart också. Vi lär varandra dialektal slang och håller med om att "kata" visst är ett ord.

"Dig vill jag träffa igen", säger jag. "Får jag det?" 

Han säger att jag hemskt gärna får det. 

 

Fan alltså. Tjugohundrafemton kommer bli minst lika jobbigt som tjugohundrafjorton; jag bara känner det på mig; och anledningen till varenda ett av problemen kommer bero på mitt eget agerande.

En av mina roligaste grejer är människor som sätter sig lite över alla andra.

För att de kan liksom.

Det är de som gör det på ett diskret sätt, som formulerar sig med fina ord, som pratar lugnt men allvetande. De som pratar om tolerans men kollar snett. De som är åh så förstående men samtidigt minsann vet var de står och som när de talar om varför de gör som de gör får en att känna sig smutsig.

 

De som jag.

De människorna är fan i mig genuint roliga. Haha. Fan vad vi tror mycket om oss själva. Kanske så vi överhuvudtaget lyckas klara vardagen.

Vad gör man om någon säger åt en att han kommer öka ännu mer med knarket om vi slutar träffas?

Liksom att han inte vill men att han kommer det.

Ah, för han mår skit nu ja alltså inte bara på grund av mig nä det är massa grejer men han vill inte ta det nu nej han orkar inte

och det är det som är så bra med gräs, säger han. Det dämpar. Han glömmer allt det där onda en liten stund.

 

En gemensam vän berättar att han verkar ledsen nu för tiden och att det känns som hans knarkvanefasoner gått för långt.

Men vad gör man om man är som jävla Summer i 500 days of Summer och man faktiskt på pappret inte har gjort något fel? Vad fan gör man då?