baraba

Joseph och några andra vänner åkte till Uppsala igår för att gå på bal. De stannar hela långhelgen.

"Det blir kul men jag kommer sakna min bästa vän", säger han, kramar mig och säger hejdå innan vi går och lägger oss. Jag försöker dölja hur glad jag blir men kan inte riktigt. Säger "åh detsamma fina du". Jag har gråtit nästan hela dagen men somnar lugn.

Och jag tänker hur hände det här.

Hur lyckades jag få så himla fina vänner?

och framför allt:

Hur har jag fått dem att se mig som sin bästa?

 

De gör mig så glad. De får mig att gå runt när allt är förstört inuti.

Och de håller om mig skriver lappar åt mig säger fina ord och försvarar mig - mot mig själv och mot andra. Från Lund, Salamanca, London, ah till och med fucking Eksjö. Jag fick dem.

 

I min dagbok en gång på fyllan skrev jag:

 

Det är bara jag och Gruvan hemma. Fina, fina person, som jag tycker så mycket om. Som gör bananbröd och är så klok och rolig och alltid har bra musiktips på lager. Jag kommer sakna att bo med honom så himla mycket.

Jag tänker ibland - ofta - jämt - på vilken hybris blandad med självhat jag har.

Valborg är dimmigt men jag minns att jag sa något om hur jobbigt det känns att jobba i Eksjö i sommar till Kajsa och att hon sa:

"Det är klart. Det är annorlunda för dig", eller något i den stilen. Att jag inte klarade hemma på samma sätt som de andra. Och jag nickade och sa ja precis jag faller isär i eksjö jag går sönder där jag kan inte.

Och det känns så elakt, för det låter som att jag tycker jag är bättre, att jag förtjänar något mer, att Eksjö är för litet och för dåligt för mig; men så är det ju inte, så kan det ju inte vara.

 

Jag vet inte varför, jag fattar inte, men jag får ont i magen av tanken på att åka dit. Jag blir gråtig, jag ryser och hatar. 

 

Jag måste ha pengar så i sommar ska jag dit och jobba. Varenda ledig dag kommer jag åka någonannanstans. Det är inte hitte-på utan det är så jag kommer göra för det är så jag måste göra. Mamma har accepterat att jag inte mår bra (och berättat för hela släkten verkar det som) och pushat på hela idéen att smita ifrån så ofta jag kan.

 

För jag orkar inte må så här längre.

Jag vill ju må bra.

Det är ju det jag vill.