öronlappsmössor, gråtattacker, kramar
Jag har sagt hejdå till en av mina bästa vänner någonsin, och därmed också sagt hejdå till den finaste av upplevelser. Det har gått en halvtimme, jag kan inte sluta gråta och nu sitter jag utanför Burger King, och jag hatar människor för de stirrar som om de inte fattar hur sorgligt det som just har hänt är. Jag hatar hur de tror att jag inte hör, eller inte förstår, när de frågar varandra om jag gråter.
Och jag kan inte sluta fastän de glor på mig, jag fumlar med mobilen som för att låtsas att allt är okej, inget speciellt har hänt, se mig för fan inte.
Klockan är mitt i natten och för en halvtimma sedan skickade jag ett sms till dig där det stod att jag behövde en kram eller tusen och du svarade att du skulle komma så fort du bara kunde, att jag skulle ge dig en halvtimma för du bor ju på andra sidan staden så det tar ju en stund att gå, och du ber mig sitta vid Burger King så du kan möta mig där.
Och där kommer du en halvtimme senare (kanske har det inte ens gått det), med din öronlappsmössa som du köpt här för ah, det var ju första gången du fått uppleva snö (fast egentligen bara blötsnö) och det är ju så onödigt att ha öronlappsmössa när det inte är kallt.
Du drar upp mig och kramar om mig(och jag bara gråter) utanför Burger King fastän folk måste gå en liten omväg runt oss och lyfter på ögonbrynen,
när vi går hem håller du min hand (och jag hatar jävla människor som stirrar, det är ju fan torsdagsnatt (fast egentligen fredag), har de inget bättre för sig?) och
du håller om mig extra hårt när jag får gråtattacker i lägenheten;
FÖR ALLT ÄR JU SLUT OCH DET KÄNNS JU SÅ FÖRBANNAT HEMSKT
men det känns lite bättre ändå, när du håller om mig så där och ger mig någonting mellan en och tusen kramar.
sen känns det ännu jobbigare för jag kommer på att du inte kan ge mig fler, och att nästa gång jag behöver någon som håller om mig finns det inte en chans i världen att det är du.
