storstäder
har spenderat helgen i malmö. åh, vad jag älskar malmö!
mitt hjärta bara dunk dunk dunk för allting är ju så förbannat fint, för jag älskar att känna en enda stor masspuls slå så hårt att man nästan kan höra den (fastän det är omöjligt egentligen) och att känna mig som en del av någonting stort. Att känna världen. Att veta att jag inte är ensam ändå.
Våra hjärtan dunkar inte i samma i takt, men inte ett enda hjärta försöker halka in i någon annans rytm för att vara likadan. Hjärtana följer sin egen väg och bryr sig inte ett jävla dugg om att ingen går samma. Vi är olika och det är så det ska vara; men vi är inte ensamma.
Tillsammans fyller vi varenda liten tystnad med trummande, tillsammans är vi ett urverk som tickar stabilt för tillsammans är vi ju starka och tillsammans klarar vi ju allt. Det är så lätt att glömma bort i en småstad där tystnaden har överhanden.
(och jag vet att som småstadsbo är det så jävla töntigt att prata om storstäder på det här viset, men jag kan liksom inte låta bli.)
och ohhhhh glömde nästan. mina syskon är ta mig fan bäst i världen, saknade bara Martin, annars var vi alla. var väl kanske ingen nyhet men ändå nödvändigt att säga. tycker synd om alla de som inte har syskon nämligen.
Trackback
