baraba

 

Går igenom studiekataloger för andra länder och allt känns så himla knasigt och förvirrande.

 

Har så blandade känslor just nu.
Jag älskar att vara formellt vuxen, jag gör verkligen det. Jag älskar att kunna festa, att veta att ingen egentligen kan säga till mig vad jag ska göra. Jag älskar att göra vad jag vill.

Men allt har blivit så jävla svårt nu. Att bestämma sig till exempel. Att komma ifrån Eksjö var - även om det ständigt vandrat i tankarna - så rysligt avlägset. Satt inte direkt med kataloger om att studera eller jobba utomlands för det var så långt borta.
Det är inte långt borta nu och jag är så oändligt lycklig över det. Vill härifrån så gärna att jag inte ens kan beskriva det. Jag måste komma härifrån. Jag kommer komma härifrån.

Men det är så svårt att bestämma sig. Att veta.

Jag vet ju att allt sög när jag var yngre, att mina dagböcker är fulla av beskrivningar om osynliga rep som envisades med att hålla fast mig. Samtidigt var det enklare på den tiden. Det var så mycket lättare att bara följa i det där ekorrhjulet utan att behöva tänka så mycket på vilken väg jag skulle gå.

Fast jag hatade ekorrhjulet, jag hatar fortfarande det där ekorrhjulet. Jag avgudar att göra nya saker, att låta nya saker hända. Det är fantastiskt så här i ungdomen.

Men jag saknar känslan av att galoppera fram på osynliga hästar, att leka, att bygga med lego, att var exalterad när Bolibompa börjar, att skapa klubbar om helt oviktiga saker, att tillsammans med kompisarna gräva ner benen i sand, att klä ut sig och att göra oändligt många fler saker som liksom inte är socialt accepterade längre (och egentligen vill jag väl inte göra dem heller).