baraba

hela jag är kaos. ett virrvarr av alldeles för många tankar, känslor och viljor.

måste nog göra en massa grejor men har all noll lust - är helt uppe i mitt eget tänkande om viktiga saker, oviktiga saker och saker däremellan.

och jag kommer aldrig vänja mig vid tanken av att det faktiskt finns en pojke som gillar mig fastän jag är så hemsk, och fastän han vet om det. hur fan funkar den grejen egentligen? min naturvetarhjärna dunkar förfärat i hopp om att få ett logiskt svar men kommer inte fram till någonting överhuvudtaget.