baraba

Förlåt, det är ju så löjligt att skriva känslor på bloggar, jag vet ju det. 
Man ska ju inte lämna ut sig - men jag måste tror jag. För det är ju nästan olagligt att vara ledsen i dessa tider. Har så mycket roligt framför mig, och på riktigt så känner jag inte att jag kommer känna någon saknad efter de saker jag kommer lämna snart.

Men jag mår tomt.

Jag vill lämna allt och ni vet bara börja om från början. Är så trött på att vara jag, på att ha gjort så många fel. Är så trött på att inte höra hemma. Känner mig så oomtyckt av många fast allra mest mig själv, och jag försöker hitta bilder där jag ser glad ut, bilder som är spontana och skrattande men hittar ingenting. Ser på mina vänners bilder och de ser så himla glada ut men jag är aldrig med.

Jag tror de tycker ganska bra om mig, men jag tycker inte bra om mig och det fungerar inte då - då blir man inte den där folk tycker om till hundra. Då blir man inte en sådan där som går ihop perfekt med.

Jag känner mig så jävla, jävla ensam och då spelar det så väldigt lite roll vad som händer runtomkring. Att man kanske skrattar med vänner eller att en pojke sitter och blir lite kär i en (vad falls?) gör inte det hela så mycket bättre när man ständigt känner sig som en andra hand.

Jag skulle kunna säga vad jag har sagt i flera år nu - att jag längtar efter nya platser, nya gator, nya hus; men det är inte hela sanningen. Jag längtar efter att bli någon annan. Jag längtar efter ett big bang, en ny chans, börja om från början.

Hela det här inlägget blir så himla fel, för det låter som att jag inte tycker om mina vänner - det gör jag. Tycker så himla mycket om dem, älskar många av dem rentutav.

Men jag förstår bara inte att de skulle tycka om mig för jag är så jävla dum i huvudet och jag behöver en ny tavla. Jag behöver sluta och börja om, men aldrig förlora de gånger jag faktiskt mår bra (för de finns ju, jag vet ju det).