baraba

Jag är hemma från hultsfred.

Vill så gärna verkligen kunna skriva ner vad det är jag känner för festivaler, men det är så väldigt svårt att beskriva. Det handlar liksom inte riktigt så mycket om de saker man gör som den känslan man konstant har - någon slags blandning av frihet, kärlek, lättnad, spänning och smuts.

Det är tanken på kanske inte festivaler men just den här festivalkänslan som får mig att gå runt. Vetskapen om att den finns, det kanske kännas så där bra. Allt kan kännas så lätt, och man är medveten om alla de fel och skavanker som finns men man bara bryr sig inte. De spelar ingen roll. Fel är rätt och rätt är rätt och allt är bara rätt rätt rätt.

Att se klockan två som morgon, att sova i ett trångt tält,

.

att bli genomdammig och när man inte blir genomdammig blir man genomlerig istället, att vinna en funny bunny-tävling,

.

 

att se sjukligt bra band live, att dansa järnet med främlingar, att krama Jack Steadman (!),

 

.

 

att äta gurka, att få leriga skor, att hitta på att Wide egentligen är en 75-årig, plastikopererad man, att skratta med de finaste av grannar,

.

 

att försöka stämma en helt hopplöst ostämd gitarr, att sitta uppe och dricka öl tills halv sex på morgonen då man tänker "hm, det kanske är dags att dra sig till bädds nu ändå",

att träffa nya människor,

att vara med två flickor som är av den finaste sorten

att göra tusen saker till som bara görs där.

.

det är det finaste, det absolut bästa, jag vet. Det är alla knasigheter kombinerat. Att vara på festival är att vara i sitt eget underland. Man är inte beredd på någonting, även om man är redo för allt (o)väsentligt som kan hända. Regnet öser ner men det gör ingenting - ingenting gör någonting.

Och det är väl därför jag älskar festival. Denna totala enkelhet och frihet att göra fel. På festival blir på något vis allt så sabla okomplicerat.

 

Mumford & sons ställde in, men det gör inget - hade en alldeles fabulös festival med många fantastiska band, och många fantastiska människor, ändå.