kom, kom atombomb
Jag står nästan alltid på fel sida.
Jag har märkt det mer och mer; när jag läser böcker, ser på tv-serier och dylikt - nästan aldrig ställer jag mig på den lyckliga sidan, den som man vet kommer vinna. Jag står bakom de kärlekspar som inte kommer vara och jag hejar på den som har förlorat innan den ens har börjat.
Är så svag för det svaga, det bräckliga. Tilltalas inte överhuvudtaget av det vältränade, hälsosamma, med förnuft och ansvar. Jag står mittibland minoriteten - den svaga men ändå så starka, för den vill förändra, den vill göra något nytt.
_
Är så svag för det svaga, det bräckliga. Tilltalas inte överhuvudtaget av det vältränade, hälsosamma, med förnuft och ansvar. Jag står mittibland minoriteten - den svaga men ändå så starka, för den vill förändra, den vill göra något nytt.
_
Jag blir kär när jag läser om Gale i Hungerspelen, för han har minst men skriker högst. Han är sönder men står stark.
_
Jag hejar på de som vill trotsa. Jag romantiserar ungdomen för att ungdom är att vara oförberedd men våga ändå, ungdom är att få sår som gör ont men inte bry sig, för vissa sår måste man få någonstans på vägen. Jag föraktar de som inte vågar protestera när de egentligen vill ha förändring, jag fräser åt de som bara ser på.
_
Jag har lättare för att bli kär när jag märker att det är omöjligt. Jag tänker mer på det när jag vet att jag inte har en chans, jag blir upp över öronen förälskad när jag har varit nära någon som jag kanske aldrig får vara nära igen.
Jag har lättare för att bli kär när jag märker att det är omöjligt. Jag tänker mer på det när jag vet att jag inte har en chans, jag blir upp över öronen förälskad när jag har varit nära någon som jag kanske aldrig får vara nära igen.
_
Jag suktar efter det som är utom räckhåll och jag vet inte om jag älskar det eller avskyr det. För vad mycket enklare det vore att vara ett fan av den starka, den med all makt, den det går bra för - men vad mycket mer spännande det är på det här viset.
Trackback
