baraba

hej ni fina,

hej ni glada,

hej ni trasiga

och framför allt

hej ni som faktiskt läser min blogg. har ju nästan inte drivit någon propaganda överhuvudtaget för den här bloggen så himla bra jobbat om ni har hittat hit; ännu bättre jobbat om ni har stannat kvar.

*

här sitter jag och är alldeles bölig för har precis haft min allra sista orkesterresa och det känns så jävla tomt. Det känns som att det var dags nu, det var dags för sista - men herregud, det här har ju varit en stor del av mitt liv i snart nio år nu. Jag vet att jag börjar bli för gammal nu, men oh vad det är svårt att tänka så när det har blivit en tradition á la julafton nästan.

Resorna har ju varit en av årens höjdpunkter och orkestern har ju varit ett förnedrande halvmåste med de gröna uniformer hela sommarhalvåret och det eviga Feliz Navidad-extranumret på julavslutningen.

.

Oslo var kort: kanske var det bra. Behöver ju plugga och kanske hade det blivit ännu sorgligare om det hade varit en exceptionell och så väldigt lång orkesterresa.

Det blev inte den mest nervösa (Schneferdiengen, år 1)
Den med mest oj-vad-fin-den-här-orkestern-kan-vara-ändå-känsla (Prag, år 3)

Den busigaste (hihi Lübeck, år 4)

eller

Den med flest internskämt: för alla de där resorna har ju jag haft, det var någon annans tur att ha en sådan resa nu.

men den blev min mest sentimentala (och antagligen den med mest marscherande).

.

Ni orkesterelever är så knasiga, ni är så fantastiska. Det är så konstigt att det faktiskt är över nu och att jag har spelat Blåsorkesterns marsch för absolut sista gången är nog det konstigaste jag har varit med om i hela mitt liv tror jag.

 

_