baraba

jag begraver huvudet i kudden men gråter inte. av flera anledningar  ligger jag bara där med huvudet i kudden och stor ihoptryckt näsa utan att gråta.

var ju beredd, känns bara så förbannat konstigt - för hur ska man reagera när någon säger att han inte vill, nä ok att han vill men inte kan, ha en i sitt liv längre? 

tycker det är så förbannat dramatiskt och jag _hatar_ dramatik (vilket egentligen inte går ihop alls, för jag skriver ju dramatiskt och har så förbannat mycket känslor för det allra mesta), så jag har huvudet i kudden för jag skäms. det känns så pinsamt, så jobbigt, att hålla på som värsta Ross & Rachel och säga saker som Fan är det så här det ska ta slut? Är det så här vi ska säga hejdå? och Det finns väl inga bra sätt att göra det här.. Nä men det här är väl ändå bland det sämsta? 

skäms för att det var jag som sabbade och jag beter mig som en äckligt bortskämd snorunge. jag har ingen anledning att bli sur, jag förstår honom, jag gör verkligen det. men det suger så himla hårt när en så viktig person säger att han bara inte kan längre, och berättar hur ledsen man precis har gjort har gjort honom, och det suger så himla hårt att på något vis vara tvungen att välja mellan allt och inget. vill välja lagom! vill välja gråzonen, kompiszonen. tyvärr finns tydligen inte det alternativet.

 

 

 

 

och en jättegullig spanjor skriver konstant till mig men istället för att bli glad känner jag mig kvävd och istället för att creepa på hans facebook (klassiker) sitter jag och stickar rät avig rät avig byter färg rät avig rät avig och halsduken blir lång och svart-/vitrandig. sitter och gör allt på automatik tills garnet tar slut och jag inte vet vad jag ska göra längre.