baraba

igår sa jag åt (skypade, för klockan var natt hos mig och morgon hos honom.) en kille som det tidigare varit så komplicerat med, som varit så förbannat kär i mig, och som jag sagt åt att

senare

när jag vuxit upp lite mer

då kanske vi kan bli ihop (FÅR ÅNGESTKÄNSLOR AV ORDET)

igår sa jag åt honom att nej, det kommer inte bli vi. man vet i och för sig aldrig, kanske någon gång, någon gång jättelångt in i framtiden (eller åtminstone ett år), men du kan inte gå runt och vänta och hoppas på att jag ska komma och vilja bli ihop.

för jag är inte kär i honom, jag får inga fjärilar i magen och är det inte så väldigt orättvist att han ska gå runt i någon slags lögn? dissa fina tjejer bara för att han tror att jag jag jag är rätt. visst gjorde jag vad som var rätt ändå? fastän han blev ledsen - visst gjorde jag ändå det rätta?

igår grät jag för första gången sedan jag kom till Salamanca för en så himla fin kille, som är min kanske bästa killkompis, sa åt mig att Du jag kan inte vara bara kompis med dig, jag är ganska så assäker på att det inte kommer fungera, det är nog bättre om vi lägger av med oss helt och hållet. Bättre om vi inte pratar mer. Han sa att han ska skicka ett meddelande till mig när han bestämt sig om han kan vara bara kompisar, men jag vet ju nästan att det kommer stå

nej

Och jag grät när jag borstade tänderna för kärlek alltså, är det inte så förbannat jävla komplicerat? Varför kan det inte bara vara så att att man blir kära i varandra samtidigt, sen kanske man slutar vara kära och då blir man det precis samtidigt, så kanske man kommer på att klart vi kan nöja oss med att bara vara kompisar och då är båda okej med det? Och ingen blir någonsin svartsjuk efter det att man har gjort slut (hemska jävla uttryck. det låter ju som att man har dödat någon) och ingen ser på Den Nya och tänker dra åt helvete.

Men det är klart.

Livet, kärleken, hela skiten, hade väl inte varit riktigt lika intressant om det inte fanns ett ständigt "kanske" över det - det är väl det där kansket som ger lite färg och spänning i allt vardagsgrått.