baraba

Åhmen åh.

Jag blir så trött på mig själv. 

Jag blir så trött av det här ständiga behovet att vara perfekt, att göra allt perfekt, att känna mig alldeles svart, tom och dålig varje gång jag gör minsta fel. Och jag har dagar när jag säger

dagar när jag säger

och det är ju sant! jag vet ju att det är sant. jag vet ju att det inte lönar sig att vara ledsen för saker som hänt - ibland för jättelängesen - för de har ju just hänt, jag kan inte göra något åt dem nu. jag har haft min chans, kanske sabbade jag den, kanske gjorde jag fel. allt löser sig ändå.

men om det inte gör det då? vad ska jag göra om jag går runt hela livet och blir ledsen varje gång jag känner minsta lilla föraktande blick (inbillad eller inte), vad ska jag göra om jag kommer känna så här varje gång jag gör minsta lilla fel? Liksom bara känner mig alldeles förstörd och inkapabel till att tänka positivt. 

Eftersom jag har det här himla förbannade behovet av att vara bäst och perfekt hela tiden har jag också väldigt svårt att glädja mig åt andras lycka. Förlåt, men låt oss nu inte köra något jävla skitsnack. Jag har jättejättesvårt att känna mig glad om livet går uruselt för mig men bra för någon annan. 

Det gör mig också ledsen; att jag är så pass självcentrerad att jag inte ens kan bli glad för någon annans skull. hur gammal är jag liksom? fyra? 
JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

känner mig som fucking gollum för samtidigt som jag har en lugn, vettig attityd till livet har jag en som bara är galen och där jag känner att jag borde tas in på psykhus. Jag har en personlighet som kan ge råd, för att lösa andras liv har jag inga problem med, sen har jag en personlighet som fllippar ur så fort jag känner mig dålig på något eller att jag har gjort något som strider mot normen. 

och en gång när jag satt och grät här för att jag inte vet vad jag vill bli eller vad jag vill vara för alla säger ju olika när jag frågar vad jag skulle passa som (vilket inte är så väldigt konstigt med tanke på att jag har fler personligheter än vad som egentligen får plats i en enda människa) tröstar jennifer och säger att det inte finns många som jag, som, hon säger, är bra på så mycket och fortfarande är bra socialt.

men jag kan aldrig tänka på de saker jag är bra på, för jag gör aldrig något perfekt (ej perfekt = ej bra -> inget bra att tänka på). istället tänker jag

JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG GÖR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG HAR GJORT SÅ JÄVLA MÅNGA FEL

JAG ÄR SÅ FEL

SÅ JÄVLA

FEL

FEL

FEL