baraba

Jag blir så rädd när någon frågar mig om vi är ett par. Så skräckslagen att jag nästan stammar när jag säger nej nej nej (och jag tänker: det här är ju bara för en kväll eller två eller flera), fast jag nu nästan har lärt mig att vifta lite med handen och bara säga

Nä, inte alls.

Och det spelar ingen roll hur fin han är; om han är brittisk accent; om han spelar något instrument; om han säger de finaste av saker; om han är så där fantastiskt jävla skitsnygg; om han hånglar bättre än alla andra i hela världen. Jag viftar ändå bort frågan – jag säger ändå nej.

.

För att vara någons innebär att den så lätt bara kan kasta bort en och bestämma att man inte längre är duglig. Det är inte bara det att jag är så rädd för att bli dömd – jag är också så väldigt rädd för att bli ledsen. För att bli för glad innebär att man kan bli – att man kommer bli – förbannat ledsen igen.

Samtidigt

är det bättre att leva i något slags kommunistsamhälle av känslor? Där man aldrig är så där otroligt glad att man är nära att explodera, men där man aldrig heller är ledsen? Annan historia.

.

Många av mina vänner tycks längta efter ett förhållande, och jag gjorde också det, för inte särskilt längesedan alls. Frågade min dagbok varför jag inte kunde vara förälskad i någon som var lite förälskad tillbaks, bad om någon speciells armar runtom mig. Sedan fick jag chansen och plötsligt kände jag det motsatta. Den suktan jag hade känt efter ett förhållande förvandlades till ett ständigt ”Vi är bara kompisar” och när någon sa att han var kär i mig ville jag bara skrika för jag blev rädd ända från fötterna upptill huvudet.

Jag är totalt känslobedövad. Jag vägrar bli kär, och jag är inte säker på varför. Kanske är jag för rationell. För vettig, tänker för mycket på varför det inte skulle fungera. För petig, har en för tydlig bild på vem som är rätt.

Men jag är ju bara nitton år! Jag förstår inte varför jag skulle brådska med att bli kär. Ändå kan jag tänka – varför ska jag vara rädd för det? För i slutändan är det ju det handlar om. Rädsla, total ovilja.

Vara någons.

Begå misstag som tar sönder extra mycket.

Göra fel, förlora.

Så jag viftar med handen när någon säger ”är ni tillsammans?”, ”är du kär i honom?” och ”vad känner du?”. Jag säger nej när de frågar om jag saknar honom för en gång i januari februari eller om det var mars blev jag är så trött på att vara ömtålig. Så jag virade in mig själv i bubbelplast av förnekan och vettighet, och här står jag nu och säger nej nej nej när någon frågar mig om jag och vilken kille som helst är ett par.

När jag går hem med honom står en flicka och ser ledsen och förvirrad ut för att jag går hem med pojken hon gillade, kanske ser hon ut så mest för att jag svarade no no no och viftade med handen när hon sa ”I thought you were a couple” i baren (och när jag tänker efter såg hon glad ut när jag sa nej).  

(Förlåt, jag fick ju veta först efteråt. Det är ju inte rättvist att jag ska få hångla med någon du tycker om. Förlåt förlåt förlåt.)