förprogramerat om kärlek
Man kan låtsas inte bry sig om fjärilarna. Man kan låtsas att allt är som vanligt, att man fortfarande aldrig blir kär och man kan säga att Nej jag bara inbillade mig innan det var bara för att han var omöjlig som jag trodde mig gilla honom.
Och så kan man förstå att för att en gångs skull är inte det sant.
Man kan förstå men förneka, slåss med sig själv för vill ju inte bli kär pga anledningar, pga att ha blivit sårad och pga vetskapen att kärlek gör ont ont ont.
Sedan kan man få ett meddelande som säger att förlåt men det är nog inte en sådan bra idé att träffas längre för han dejtar någon annan, fastän det bara var några veckor sedan man sågs senast och han sa ”See you soon” och pussade ens panna.
Och då kan man förstå att jo med den här killen var det faktiskt annorlunda.
Och man kan låsa in sig på en vandrarhemstoalett och gråta ur sina ögon, man kan skriva till sin syster att sådant här får faktiskt inte hända när man inte har inkomst, bostad eller bor i en främmande stad som han faktiskt hjälpte en i.
Man kan dricka en tequila och en till och en till för han vill inte ha en längre
och man kan kyssa en annan engelsman och en till och en till för det kommer aldrig vara hans läppar man kysser igen.
Och man kan tänka på att nu håller han någon annans hand, nu kysser han någon annan, nu hånglar han upp någon annan mot en vägg, nu blir det som elektricitet när han och någon annan råkar snudda varandra.
Det är så svårt då att skriva
”Oh don’t worry about it, probably for the best anyway. Well good luck and tell me if you’d want to meet up, just as friends.”
Och man kan tänka att han kanske precis har rest sig från sängen och att hon ligger naken kvar.
Att det är de som delar en 90-säng nu och kanske delar de en sådan där lång kudde och kanske visar han den där tv-serien jag visade honom och kanske har han armen runt henne när de kollar på den och kanske leker han med hennes hår och hennes fingrar.
Man kan tänka så.
Sedan kan man komma på att man har fan inte tid med det här. Inte nu. Har inte tid med att vara ledsen och hata att man inte kan hata honom.
Så man blir extra tacksam över att ha ny lägenhet där han inte har lagat en dålig måltid i köket, lutat sig mot väggen så som bara han kan, fixat tv:n och legat i sängen. Ingenting i min nya lägenhet kommer påminna om honom.
Förutom det där jävla brustna hjärtat då, och hans fingeravtryck över hela min kropp.
DÖR.
än en gång, well done!
