baraba

Linnea har lämnat London och allt är detsamma men ingenting likadant. 

Så sjukt egentligen; att flera av de människor jag saknar mest (eller kommer sakna mest) är sådana jag inte kände för ett år sedan - och ändå står de mig helt bisarrt nära. Det är så knäppt det där med hur man bara klickar med vissa. Och de kan bo på en ö och snacka samma språk eller bo på andra sidan jordklotet och snacka något annat; men den där vi vi vi-känslan bara finns där och går inte riktigt att få bort.
Pojkar som känns som bröder och flickor som känns som systrar. 

Vänner är ett sådant otroligt fenomen, och ni vänner i min hemstad är på riktigt den enda anledningen till att jag inte bryter ihop totalt över tanken att komma tillbaks dit i sommar. 
Sådant jävla pusskalas för er.