epilepsi del 1
När jag var femton år och tre månader ungefär skrev min doktor ut recept på 50 mg lamictal till mig – för jag har epilepsi. Jag tar medicin för detta. Jag får anfall ibland. Det kunde ha varit värre. Andra personer som har/hade epilepsi är Lenin, Neil Young, Lil Wayne, Ian Curtis (vars epilepsi för övrigt var en av de främsta anledningarna tills hans självmord – tack för den, Ian), Prince och Dostojevsky. Det sägs/upptäcktes efter deras död, att Socrates, Caesar, Napoleon, Heliga Birgitta och Joan d’Arc också led av epilepsi.
Hur eller hur.
När jag frågade min läkare om vad det egentligen var som hände i min kropp sa hen att hen inte riktigt visste, men jag kunde bli skickad till en neurolog om jag ville.
En neurolog som sa ungefär ”oj vilket hår du har förresten vi ska nog öka dosen lite”, och inte så mycket mer.
Men de sa aldrig någonting om vad det var som hände egentligen, om vad jag kunde göra åt det, om hur det hade kommit upp och vad medicinen skulle kunna göra. De frågade hur långa mina anfall hade varit, om hur jag känt mig efteråt, om jag kunde följa pekfingret med blicken. Aldrig om hur jag mådde rent psykiskt, om mina mat-och sovvanor, om jag visste hur jag skulle hantera anfallen eller ens hur jag skulle uppmana alla mina nära att agera.
Ingenting sådant fick jag. Jag fick min medicin men ingen förklaring och inga uppmaningar. Jag fick inte ens en liten jävla broshyr om sjukdomen jag antagligen kommer att vara tvungen att leva med resten av mitt liv.
Jag har epilepsi. Epilepsi kommer i olika varianter, styrkor och tidsperioder – det är en svår sjukdom på det viset. Det som händer är – jätteförenklat och jättekortfattat – att vissa av mina nervceller ibland blir överaktiva och inte riktigt i synk med resten av kroppen. Vissa av mina nervceller gick liksom in i någon slags tonårsrevolt som de nog aldrig kommer komma ur.
Jag kan inte göra allting som människor utan epilepsi kan – men jag vet inte vad. Jag tar medicin som lika gärna hade kunnat vara sockerpiller för jag vet inte vad de gör. Jag får anfall ibland som jag inte kan förklara för folk vad de ska göra åt, för ingen auktoritet har förklarat för mig.
Det kunde ha varit värre; men jag litar inte ett dyft att sjukvården ska förhindra det från att bli så.
