baraba

Segt med uppdatering nu för tiden; sorry I'm not sorry.

 

Hur som - 
det är så konstigt det här med att få telefonsamtal mitt i natten av någon som liksom inte vill ge upp. Som vägrar, som säger att han har varit kär så himla länge nu och han pratar och pratar och jag förklarar och förklarar tills jag inte orkar längre. Så jag höjer rösten fastän jag egentligen inte vill.
Vill inte vara sur, vill inte såra. 
Men vill inte heller att ens nej inte ska spela någon roll.
Vill inte vara någon slags trofé, som skulle gå att "få tillbaka" genom lite övertalning och smicker. 

Men jag är så ovan vid att vara den som får telefonsamtalen,
och jag vet inte hur jag ska hantera det - för hur hanterar man brustna hjärtan när man är den som har krossat dem?

Vet inte om jag ska lägga på eller fortsätta att säga samma sak tills han tröttnar eller däckar eller hans mobil dör, eller om jag ska göra som jag gjorde och säga "nej, det funkar inte så" med så pass hög och bestämd röst att han tystnar.

och det känns att han blir ledsen

och besviken

och tycker att jag är en fullständig och komplett fitta.

Kanske måste det vara så, kanske måste han få tycka det (och jag säger inte förlåt), kanske vill man ibland så pass olika att man måste få försvinna ur varandras liv.

 

För människor växer ifrån, människor tycker olika, människor ljuger för sig själva och för andra, människor går inte alltid ihop, och människor gör misstag.

Och när det kommer till kritan är

"jag vill ju bara att du ska vara min",
inte en mening som gör mig hedrad, smickrad eller tillbakalockad. 

 

för jag vill ju inte vara någon annans än min egen.