baraba

Jag var nitton år och bodde i Salamanca när det var december tjugohundratolv och jag och en av de finaste människor jag någonsin träffat satt på ett litet torg och rökte egenrullat och drack billig sangria direkt ur flaskan (ville ju inte vara först på festen).

Diskuterade livet. Pratade om allt och vet inte hur vi kom in på det men hon sa

”Fast med dig är det ju annorlunda, Annie. Du gör det på ett coolt sätt”, när vi pratade om det här med män och hur en behandlar dem. (Vad är inte ett coolt sätt? Annan gång.)

För där satt vi, på samma torg, rökte samma cigarett, drack ur samma flaska, svarade likadant på samma fråga (”So do you wanna get hopelessly and utterly drunk tonight?” ”Is that a question?”), skrattade åt samma skämt, gillade samma låtar och tänkte nästan jämt likadant; men var ljusår ifrån varandras personligheter när det kom till det här hur en behandlar andra, och sig själv, när det kommer till tungor och armar och diverse andra kroppsdelar.

För, så länge jag inte är ute och går på en gata fylld av kåta män eller våldsamma människor, gillar jag det okända. Mörker skrämmer mig inte. Gå till okända hemmafester är något roligt, att dricka mystiska blandningar fastän jag äter lamictal är mest spännande, en oviss framtid kan vara läskig men samtidigt så trygg för det betyder att jag kan göra nästan vad som helst.

Någon gång ska jag skriva om mina rädslor: fåglar och våldtäktsmän och människor med farliga åsikter och att bli lämnad ensam. Inte nu.

Män med lockigt hår och rakt hår och revben som syns och långa fingrar och långa, fantastiska ben, som spelar instrument och har fina kläder och man märker att de vill ha en. De är lindade runt ens pekfinger.

Det är något som är så fantastiskt med att ha någon på det sättet – bara för en natt, inget stort, inga förpliktelser.

Jag behöver inte veta hans namn, för för mig är han inte så mycket. För mig är killen sällan mer än ett par läppar som kysser bra, ett par ljuvliga händer och något som gör att han vet vad som är det perfekta svaret, fast jag liksom inte vet vilket det är.

 Jag vet inte om jag ska kalla det bekräftelsebehov – tycker såklart inte det är det. Jag kan ju ha de trevligaste av nätter utan att kyssa en enda person (till skillnad från när jag var femton och bara ”ingen vill någonsin vara nära mig”, vilket givetvis är ok men hemskt att tänka och inget jag tänker längre), men det förbryllar mig hur människor kan tycka så olika när det kommer till sådant.

Och hon, min älskade fina vän som jag saknar så mycket att det är svårt att beskriva, kunde räkna alla hon hade kysst på en hand och jag sa ”¿qué? Så många kysste jag förra veckan”.

”I guess I just like kissing boys”, sa jag och tog fem klunkar till.

”I know you do.”

Och så var det inte mer med den saken. Bara en kul grej som vi drev med och mina vänner drev om det för jag drev om det och vissa av dem var precis likadana.

För när det kommer till kritan så är allt för alla precis likadant men ändå helt och hållet olikt. Ett par läppar är till för hångel tycker jag och någon annan tycker att de är för två hjärtan som möts. Ben är underbara hopslingrade, men vissa vill vara hopslingrade med samma ben nästan jämt. Att se någon helt bräcklig och utelämnad tycker somliga är något som bara få personer ska få göra, och andra tycker att det inte spelar någon roll bara för att kroppar är så otroliga; revben så bräckliga men starka, leverfläckar på nyckelben så vackra och skoskav efter en lång festnatt ett tecken på något kul (fastän det är på någon helt okänd). För vissa är nya människor tätt inpå något kul, för andra något skrämmande.

Allt är okej, bara annorlunda: kom ihåg det. Det viktigaste är att man är snäll mot varandra – svårare än så är det fan inte.