baraba

Det kommer sluta med att vi krossar varandras hjärtan.

En dag kommer du sitta där med en flicka och jag med en pojke och det kommer inte vara vi – och det har det ju aldrig varit.

Du kommer inte av en händelse gå förbi och sätta dig ned när jag pratar med någon annan kille och jag kommer inte behöva kämpa för att inte blänga när du håller om en annan tjej.  

Ingen av dina kompisar kommer fråga mig om dig eller om oss och när vi ser varandra kommer vi bara tänka

”Jasså där är den.”

Men någon kommer hinna först och det kommer göra så förbannat ont när man märker att det inte hjälper att sätta sig emellan eller att blänga. Först kommer ett hjärta gå i kras och sedan det andra och så kommer vi stå där –

 och vi kommer inte vara fjorton år längre

inte femton sexton sjutton arton nitton

och du kommer inte längre säga att vi är något speciellt och att vi alltid hittar tillbaks till varandra

och jag kommer inte längre vara orolig över att vi aldrig kommer träffas igen.

Vi kommer inte längre sitta i mitt kök klockan tidigt på morgonen och dricka öl och vi:et som är vi fast ändå inte kommer förvandlas till ett "Minns du när det var ni så där som bara ni var?" 

Allt det där mystiska, tokiga som har varit vi kommer vara borta,

kvar kommer bara vara två brustna, sedan ihopplåstrade, hjärtan och ett avslut på något som aldrig ens har kommit att börja.

Och det kommer vara okej att det är så.