london
I onsdags lämnade jag London. Efter fyra och en halv månad av att vara så fattig att jag inte ens alltid haft mat på bordet lämnar jag staden jag har glorifierat sedan jag var sju och upptäckte Charles Dickens böcker, och trånat efter sedan jag var fjorton och blev en slav för britpop.
De har månaderna har varit så förbannat framåt/tillbaka; för jag och London har haft ett komplicerat förhållande. Hur vi bara klickar är fantastiskt – jag tror inte det finns en stad i hela världen som jag höra hemma i så mycket som London. De ständigt nya gatorna, nya platserna, nya människorna.
För någon som alltid tröttnar är det ultimat med en plats man inte har tid att tröttna på. Det finns helt enkelt för mycket.
Men det är svårt med ett grått mars-London när man precis har blivit trasig efter att ha äntligen erkänt för sig själv att man nog har lite känslor ändå. Inte för att London är London, utan för att London är så förbannat dyrt och när man inte har jobb och inte upptäckt de billigaste ställena har man inte råd med att supa bort sina sorger helt och fullt. Och inte för att London är London, utan för att ens bästa vän och den enda som har kunnat trösta en för att den har vetat precis allt har varit tvungen att åka hem och plötsligt står man där och är jätteförvirrad i en av världens största städer.
Men så kommer en vårdag och en till och en till, och sedan kan det regna och vara grått och se så förfärligt ut men man börjar plötsligt röra sig ganska världsvant, och ibland kommer någon fram till en på stan för att den tycker man har så cool stil och det händer ibland att hen vill ta kort till sin blogg och man bara dör glädjedöden över att någon har lagt märke till en i en sådan stad av individer där ingen är den andra lik. Någon har sett en.
Man inser att man nog ser ut att känna sig hemma,
och sedan inser man att det är precis vad man gör. Man känner sig hemma – i vissa delar mer än andra.
Nästan mer hemma än i staden man växte upp i.
Fast att bo i en stad som är större än hela höglandet och populär för hela världen tär på ens plånbok, för lägenheter i London är dyra och transportkort för att ta sig runt kostar skjortan. Och innan man vet ordet av har man bokat en biljett till Danmark, till Malmö, till Uppsala och Stockholm, och slutligen till Småland.
Man vet att det kommer gå en vecka och så kommer man tröttna på också det. Och nog finns det fabulösa saker som bara finns i Sverige eller mina hemtrakter, men de är inte London.
Men ibland måste man vara vuxen, se på sitt bankkonto, inse att det inte kommer gå och att man blir tvungen till att tacka ja till jobbet hemma i Eksjö som man blev erbjuden. Och man får tänka att att äta husmanskost kanske kan vara rätt trevligt ändå, att gå på skogspromenader kanske har en charm man bara kan upptäcka om man varit storstadsbo ett tag, och att leva långsamt kanske kan vara bra en liten stund, även för någon som tycker att allt alltid ska hända. Man får tänka att att komma in i mönster kanske kan vara lite bra för ett tag trots allt. Jag måste tänka så, annars går jag under.
Hejdå, London. Jag började sakna dig så fort jag var på flygplatsen - kanske syns vi igen, någon annan gång, något annat stadie i livet.
