baraba

Jag har tänkt på ett sådant här inlägg så länge, desto mer nu när jag vet vad jag alltid har anat: att många tycker det är jobbigt när jag pratar om hur jag mår på grund av hemstaden min. Det är aldrig menat som ett personangrepp, varken när jag pratar eller skriver om det, då de jag lämnar ut det för är de som får mig att gå runt.

Här är den.

Förklaringen.

Människor pratar så fint om sina hemstäder.

De prisar känslorna av låg-och mellanstadiet, pratar om högstadiehat med kärlek i rösten, gymnasievänskap och första sommarjobb. De talar om nätter på uteställen, om när affärer öppnades och första fyllor i en park någonstans.

Och jag kan inte. Det går inte.

För bara jag föreställer mig att gå på de där kullerstensgatorna igen skaver det. Jag minns hur allt det där känns.

Hur jag när jag går förbi sjukhuset återupplever känslan av att få höra att jag har epilepsi, sedan att den blivit värre och att jag måste höja dosen, och sedan samma sak en gång till.

Hur jag när jag går förbi mitt gamla högstadium än en gång känner att jag måste vara perfekt, och känslan av att bråka med mina bästa vänner.

Gymnasiet och dess dumma lärare och rektorer.

Det enda utestället och alla gånger jag suttit och gråtit på dess toaletter.

Shoppinggatan där allt ser precis likadant ut.

Överallt den här ständiga påminnelsen av att vara otillräcklig, fel, och inte höra hemma. Vart man än vänder sig känna sig så malplacerad och borta i en tjock dimma där det krävs någon att alltid, alltid hålla i hand för att inte tappas bort helt. Att känna sig så utpekad, uttittad, utanför, och inte som i London där folk tycks uppskatta ens konstighet de light, är så förbannat förfärligt.

Så det är därför jag inte kan prata på det vis många andra kan.

För jag vet att kullerstensgatorna är fina; gränderna, sjöarna, ängarna och alla gamla hus likaså. Jag vet det - men den här tjocka dimman gör det svårt att se. Och jag har människor som håller min hand, men så fort jag står ensam faller jag i tusen bitar och ligger på marken utan att veta hur jag ska ta mig upp.

Det är därför jag inte passar, eller trivs, i den där staden borta i Småland.

Och ingenting kan jag göra för att bli distraherad från den här dimman.

Jag bara famlar runt när jag är där. Och fastän jag inte ser känner jag mig så

Uttittad

Uttråkad

Utpekad

Utanför

.

Jag överdriver inte när jag säger att jag inte kan hantera den staden utan mina vänner. Jag har flyttat till främmande länder och städer där jag inte känner någon utan att blinka, men där borta, där går det inte. Jag går runt där per automatik men jag hittar inte.

Att vara uttråkad är en sak.

Att vara uttråkad, ångestladdad och i en dimma en helt, helt annan.