baraba

att sitta där och läsa gamla meddelanden (fastän man inte borde) och bara 

"jaha, det var den stunden det gick snett", fast man inte vet varför. man vet inte vad som hände. 
att berätta nästan hela scenariot för en vän som inte vetat och nästan börja gråta för man inser att det fortfarande gör rätt så ont. 
jag önskar att jag hade pengar till att köpa choklad då, eller ännu hellre en resa till de av mina vänner som förstår bäst, eller en vodkaflaska och dra till Submarino och dricka dansa hångla eller köpa massa kläder eller dra till alla indieklubbar i hela London. 
men jag har liksom inte pengar

och första veckan i juni är jag nog tillbaks till Sverige och hälsar på mina syskon, hjälper till lite grann (för jag dör i Eksjö) och äter kanske tre måltider om dagen för första gången på flera månader.

 

Och nu har jag lagt ut annonser med min lägenhet på gumtree och spareroom så att någon annan ska bo här, kanske hångla upp nån gullig kille eller tjej i sängen jag nu skriver det här inlägget i, någon som ska köpa färska frukter här nedanför, ta buss 115 till centrum, och förbanna det där jävla paret som tycks göra slut varje fredag.

Men det är liksom så att London, I love you, but you're bringing me down. Man kan inte gå runt med så här lite pengar, det funkar inte.

 

 

 

Och snart åker Nathalie från Europa vilket är så förbannat trist

sjukaste tjejen jag känner.

Så jag smygkollar på biljetter till Salamanca. Ja, det kommer kosta mig skjortan, men kan inte låta henne åka tillbaks till Amerikatt bara så där. Herregud, det vore ju typ ett brott tror jag. Men tyst om det - mina päron hade inte blivit så glada över att jag ens tänkte tanken. OCH ÄNDÅ.