baraba

och jag börjar nästan gråta på lektionen

för, världen alltså, den har varit så hemsk, den är så hemsk 

och jag är så förbannat egoistisk

som nästan ser att lyssna på, att veta, all denna vidrighet som ett problem.

 

och jag hånglar upp en dansk som heter Hans Christian när vi blir fulla i Köpenhamn

och hör min kompis fråga honom hur han lyckades med det egentligen

han själv som har velat göra det hela kvällen

och när det blir måndag ser han mig inte i ögonen

 

på lunds nation spelar kristian anttila 

och jag dansar till smutser och västra frölunda och bovar och banditer

tänker allting börjar hemifrån och att det här är hemma nu;

att nya saker kan börja

 

är beredd på en myssöndag när min rumskompis kliver in och gråter

för hennes pojkvän har varit otrogen och hon har efter tre år gjort slut

så vi blandar absolut vodka med schwepps lemon 

solidaritetssuper

för hon gråter och vi röker cigaretter i kylan

fastän det står på vårt kontrakt att vi inte får

 

och jag börjar nästan gråta på lektionen

för vi får inte blunda

och det lockar så jävla mycket ibland

att titta åt ett annat håll och låtsas att de enda problemen som finns är att slarva bort sin kamera i Köpenhamn, att Anttila inte spelar något extranummer, att ens rumskompis spyr upp sina känslor och fem kakor på ens mjukisbyxor, och att man fryser för man tog regnjackan istället för vinterjackan och det är så kallt i cafeterian

men det är det inte

 

och vi får inte blunda