baraba

Du har gjort det, sa hon, min bästa vän. Du har erkänt att du kanske gillar någon.

Kanske kommer börja, rättade jag, och hon himlade med ögonen för hon visste vad jag egentligen menade. Att jag inte orkade hålla uppe den där muren kring hjärtat längre. Att, att inte våga bli kär tar så mycket på kroppen, på hjärnan, på hjärtat. Man tror att det är en bra försvarsmekanism, man tror att det hjälper, man tror att man aldrig kommer bli ledsen av kärlek igen bara man övertygar sig om att man inte känner det.

När jag var sexton sa jag att jag aldrig skulle bli besviken om vänner lämnade mig igen. Vänner är aldrig vänner, sa jag. Vänner är ”vänner”. Jag får inte inte bli besviken, för de växer ifrån mig och de tröttnar och de hatar. Vänner är aldrig vänner, vänner försvinner, och jag svor på att aldrig lita på någon igen. Jag svor på att jag kunde säga hemligheter men att jag aldrig skulle bli besviken om de sedan gick ifrån mig. För det är så vänner gör, tänkte jag. Så jag byggde muren, gav mig ut i vardagen. Och jag fortsatte och fortsatte, byggde mer och mer på muren oavsett hur snälla människor var. Nu ska jag bli stark, tänkte jag, och tänkte på något vis att jag kunde vara hur söndersvag som helst men hade jag en mur runt mig skulle jag verka stark.

Men det fungerar inte så. För att aldrig vara svag gör en inte stark; lika lite som att aldrig vara rädd gör en modig. En imaginär mur gör en aldrig säker, en attityd som utesluter ger en inte självförtroende. Man måste vara naken och det måste få göra ont; för annars kan man inte säga fuck it och förlora igen och igen och igen ända tills man vinner.

För vänner att lita på får man inte förrän man vågar lita på dem, och människor att bli kär i finner man inte förrän man tillåter sig själv att bli kär.

En mur gör en aldrig stark, bara instängd, nej, en mur är inget försvar, en mur är ett fängelse.

För man kan aldrig känna sig riktigt lycklig förrän man vågar känna sig olycklig;

och man skriver aldrig historia om man aldrig vågar chansa.