Det är som att allt som långsamt dödar mig får mig att känna mig levande
Jag romantiserar dåligt levende. Igen och igen och igen romantiserar jag främmande män som balkongssällskap, rökande på cigarretter, andas in ut in ut det här förfärliga som förstör ens kropp. Dela på alkohol och tävla vem som kan dricka snabbast och prata hela natten för man har någonting att skylla på. Aldrig somna. Glömma att äta för att sedan vräka i sig falafel med sås som droppar ner på kappan.
”Sitta inne och mysa” känns förlegat; vi kan mer. Vi kan klunka det sista vinet, vi kan sjunga till låtar som hyllar ungdomen och ohälsan mer än något annat.
Det kan vara natt och vi kan dansa på busshållplatsen med en cigarrett i vår hand och med en ölflaska i den andra. Kroppen skriker kanske nej men vi fortsätter att explodera i någon slags ungdomseufori och själen skriker ja och skakar hand med saker vi kommer ångra.
I natt är vi oslagbara:
för vi har en cigarrett i ena handen, och en ölflaska i andra;
och alla dessa destruktiva nöjen som långsamt dödar oss gör att vi känner oss mer levande än någonsin annars.
