baraba

Jag var fjorton år och vi pratade på msn varje dag. Minns inte om vad, bara att jag – som ändå var rätt så bitter och tonårig som fjortonåring – blev så glad av att skriva med honom. Minns att han ibland hade sin status på Inte vid datorn och skrev  ”jag är visst här, orkar bara inte prata med någon annan.”

Jag minns när han började skriva om en tjej han gillade och hur det gjorde ännu ondare när han visade en bild på henne, berättade om henne, för hon var så olik mig som man kunde bli ungefär. Jag minns hur jag drömde om honom, minns hur hans namn konstant dunkade i mitt huvud, minns att han sa hur många han hatade men bjöd med mig på hemliga fester jag aldrig gick på.

Nu dunkar inte hans namn i huvudet längre, jag drömmer inte om honom, och det gör inte ont när han hånglar med någon annan.

För man kan vara fjorton år och gråta på sitt rum och tänka att det här går inte, det här är ens första och sista förälskelse, den här pojken kommer man aldrig komma över.

Men så vaknar man en morgon och man är lite äldre och fjärilarna har dött. Man ser på honom och tänker bara ”Jaha. Så vad såg jag hos honom egentligen?”

För man är inte längre fjorton år, man gråter inte längre på sitt rum över honom, och man har precis fått sin första kyss av en kille med  smilgropar och udda dialekt (och om några år kommer den killen bete sig jätteförvirrande – men det vet man inte än).