baraba

Det kommer över en kille till mig med pizza med extra mycket sås och en burk cola (den andra tappade han på vägen hit). 

"En stund bara", säger vi och kollar på Sunes jul för att få julkänsla.

Men en liten stund går, sen en liten stund till, och vi kan inte sluta prata, inte sluta byta låttips, inte sluta vara.

Han pratar linköpingsmål, har lite sneda tänder och är över två och en halv decimeter längre än mig. 

Han har nästan alltid en snus i munnen och gillar inte Tallest Man on Earth eller Markus Krunegård men både The Smiths och LLOJD. 

Åker samma tåg hem dagen efter och något händer så att tåget är tvunget att stanna i Stockaryd, i några timmar minst. Jag får skjuts av en eksjöbo jag träffat men han kommer hem 7,5 timmar senare än väntat. SJ är försmädligt.

Vi vandrar runt i ett väder som går i svartvitt och jag berättar om grisen som lottas ut i Eksjö varje julmarknad. Han skrattar och tycker det låter skevt, och det är det såklart också. Vi lär varandra dialektal slang och håller med om att "kata" visst är ett ord.

"Dig vill jag träffa igen", säger jag. "Får jag det?" 

Han säger att jag hemskt gärna får det. 

 

Fan alltså. Tjugohundrafemton kommer bli minst lika jobbigt som tjugohundrafjorton; jag bara känner det på mig; och anledningen till varenda ett av problemen kommer bero på mitt eget agerande.