PK
Så här i PK-tider har människor börjat komma med lite instabila argument för att slå emot människor som kämpar emot sexism, rasism, och diverse andra orättvisor. Det pratas om rasism gentemot vita, hat mot cis-människor, och sexism gentemot män. Framför allt på internetforum som tumblr pratas det om detta. För människor gillar att leka martyrer.
Allt hat är vidrigt hat. Så varför fokuserar vi på icke-vita, LGBTQ-folk, muslimer, judar och kvinnor?, undrar människorna. Säger ni inte emot er själva? frågar dem.
Men det går inte att jämföra. Att bli sårad för vad någon kanske säger någon gång går inte att jämföra med att bli utkickad av sin egen familj, hundratals år av förtryck, vara tvungen att vara rädd och försiktig när man går hem om natten för risken är stor att bli våldtagen, få höra att man är fel onormal och hela ens existens irrelevant för världen, tas för given att vara skyldig till ett brott, inte någonsin tas på allvar, tas för given att inte vara kapabel till något utan istället ha kvoterats in, få lägre lön för samma arbete, inte få samma grundläggande rättigheter, ses som sjuk för att man älskar någon som är av samma kön eller gillar att klä sig som stereotypen av det motsatta könet, och så jävla vidare i all oändlighet. Inte. Samma. Sak.
Vad dessa människor inte heller förstår är att feminism, antihomofobi, och antirasism gynnar alla; just för att de handlar om vad som är världens mest självklara sak: att alla människor är lika mycket värda och ska spela på lika villkor; och att vi inte ska se personer för deras kön, sexualitet, etnicitet och religion.
Vi kämpar mot våldtäkt. Mot våld. Mot fördomar. Mot orättvisor. Mot hat.
I slutändan inte för en speciell sida.
Men vi måste som det är nu skrika högre för kvinnor, invandrare, LGBTQ, och andra (”)minoriteter(”) – annars har de inte en chans i världen att synas, höras, räddas, få makt och respekteras.
Vi kämpar för fred. För jämlikhet. För trygghet. För rättvisa. För kärlek.
Är ni med oss eller mot oss?
