ldn
Ungefär två och en halv timme härifrån finns något som får mig så lycklig.
London.
Tänkte skriva så långt först – skriva om pulsen, om människorna, om den lugna stressen, om bussarna, om museerna, parkerna och gatumusiken. De dyra priserna och hur det inte spelar någon roll. Om hur många böcker, sånger och filmer som nämner de platser jag har ramlat runt på, vikt mig av skratt på och utvecklats på.
Men hur beskriver man något man har en kärleksaffär med? Något som ger en fjärilar i magen?
Jag tappar mitt vett där borta och samtidigt bara växer det. Läser aldrig så mycket som när jag är där, pratar aldrig lika mycket med främlingar och blir aldrig lika inspirerad.
Nej för London gör mig pirrig i magen i all sin gråhet, sexistiska snubbar, jobbiga turister, höga priser och att de flesta klubbar och barer stänger vid tre på vardagar (</3). Känner mig som hemma där, till och med när jag inte känner igen en enda byggnad.
Och jag älskar många platser men London känns för det mesta bara lite bättre.
Till och med de kortaste grässtråna är somrigare i London.
Till och med regnet smakar bättre i London.
Till och med jag är lite mer värd att bli omtyckt i den där staden.
