baraba

Idag avlivades min hund.

Min älskade, finaste Simba - och jag vet att hela den här texten kommer vara så töntig. Den kommer vara så smörig. Den kommer vara så löjlig och ni kommer fråga er själva vad fan hon den där Annie är så fånig för; men då får det väl vara så. Då får ni väl tycka jag är fucking töntig då för det här gör så jävla ONT. 

*

Vi hade varit utan hund i två dagar när min mamma ringde min pappa och grät. Hon sa att det här går inte Håkan jag måste ha en hund i mitt liv och jag kollar på valpar nu.

Min pappa sa klart vi ska ha hund - och så var det inte mer med den saken. Familjen Halje är helt enkelt inte familjen Halje utan en hund. 

Så vi tittade efter en tik. En liten en, en smidig, en som var lätt att uppfostra och inte kunde dra iväg alldeles för mycket. Valde ut en golden retriever-tik som skulle heta Indie (lol), men hon var så sjuk att hon dog när hon var sju veckor. 

Jag vet inte hur, jag minns inte exakt, men på något snett vis blev istället en busig goldenretrieverhane vår. Vi hade sådan tur också, för det var världens sötaste lilla goldenretrieverhanne, ja kanske rentutav den sötaste och bästa hunden på jorden. 

Jag var sju nästan åtta och låg i soffan när de kom hem med honom i famnen. Sa vilket fint gosedjur, höll om och hade ett hjärta som bultade i tvåhundratio för jag älskade honom på direkten.

Simba växte upp och innan jag visste ordet av var han gammal och sjuk och han hade så ont och JAG hade ont för det gjorde så ont att se honom så där. Sa till mina föräldrar att vet ni, det räcker nu. Det får inte vara så här.

Och sista gången jag såg honom kramade jag honom så hårt, sa Jag älskar dig trehundratusen gånger och ville aldrig släppa taget för att jag visste att när jag släpper, när jag åker, så är han borta. 

Och nu är han det. Nu finns inte Simba längre annat än i en hundhimmel där han alltid är glad och aldrig har ont.

 

Simba var min barndomsvän, min tonårsvän och min vuxenvän. När det åskade och han var sönderrädd lade han sig under pianot för att höra mig spela, och när vi var ute och gick lekte vi som om det inte fanns någon morgondag. Han var med mig när det kändes som jag aldrig skulle sluta gråta och när jag kände mig lyckligast i världen.

 

Den som ens vågar säga "Kom igen, han var ju bara en hund" ska få spö, för han var inte "bara en hund" för mig. Han var en familjemedlem; och det gick tretton år men varje gång jag fick se honom utan att ha sett honom på ett tag började mitt hjärta slå i tvåhundratio. Jag kommer sakna honom så jävla mycket och det enda jag försöker tänka på är att han nu aldrig, aldrig behöver ha ont längre. 

 

Älskar dig.

Saknar dig.

Tack för åren.