baraba

en himla fin grej är

när kompisar kommer ut,

och de inte känner att de behöver "komma ut" för en

utan bara säger åh jag har sovit hos [namn på någon som råkar vara av samma kön som henom] tre nätter i rad nu och hen är så himla fin, fan alltså Annie, jag tror kanske jag börjar bli lite förälskad

och hen har inte berättat för alla än för att hen inte vågar (hemskt) och vi har inte synts sen innan hen vågade komma ut för sig själv ens, men till mig kan hen berätta utan att det skulle vara en stor grej - för det ska det ju inte vara. Det ska ju vara skitsamma. 

Men det är inte skitsamma.

 

Min vän berättar om fb-vänner som har gillat homofobiska länkar på facebook, om syskon och kompisar som använder "gay" som glåpord. Hen berättar om heteronormen och hur jobbigt det är att den dyker upp på varenda jävla släktmiddag - om giftermål, barn och antagande att man är ihop med en person man hänger med som råkar vara av motsatt kön, och hur hen känner att hen måste ljuga om vem hen sover över hos. 

Vi pratar om hur man redan när man är liten växer upp med att man ska vara kär i någon som har något mellan benen som man själv inte har.

Vi pratar om kyrkor och hur det kan sluta vara en trygghet bara för att vissa pekar på en helig bok för att skylla ifrån sin rädsla och sitt hat. Vi pratar om konservativt folk man känt sedan man var liten.

Vi pratar om hur småsaker - skämt, begrepp, liknelser - egentligen är svinstora saker, ja, egentligen är saker som spär på stereotyper och ett vitt heteropatriarkat. Vi pratar om att ljuga för sig själv och för alla andra bara för att man är så jävla rädd. Rädd för att nära och kära kanske kommer överge en, rädd för att bli nekad jobb eller vad som helst egentligen bara för att en homofob kan sitta i den fina stolen.

Vi pratar om att jämställdhet för alla - oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, utseendepreferenser - faktiskt är en jävla fråga och hur bisarrt det är att det är det. Allas lika värde är ju världens mest självklara grej.

 

Och saken är den att jag aldrig (såvida jag inte en dag blir attraherad av tjejer istället) kommer förstå vad homosexuella, eller människor som är HBTQ i allmänhet, går igenom varje dag - lika lite som jag kommer förstå vad någon som är rasifierad går igenom, eller män kan förstå vad kvinnor går igenom.

Det enda en kan göra är att belysa, att stå vid och på samma sida, att kämpa och förstå att man inte kommer förstå men ändå veta att vad som pågår i världen just nu - även i Sverige, hur jävla gärna vi än vill säga att vi är världens mest jämställda land och bla bla bla - är så fly förbannat FEL.

 

Och hörrni, jag vet att jag inte behöver säga det här egentligen, för ni som jag vet läser nu är så förnuftiga att ni redan vet, och jag vet att jag säger det här så väldigt mycket - 

men kom ihåg att vara snälla mot varandra.

Det är huvudsaken, det är det absolut viktigaste. Pang boom så enkelt är det.

Tänk på vilka ord ni använder, vilka skämt ni drar, hur ni reagerar när någon skiljer sig från normen, att bara för att inte ni drabbas behöver inte det betyda att ni inte har en skyldighet att reagera. 

Vad man kan tro är litet när man själv är priviligerad är ingredienser till allt det där stora som suger något sjukt och som vi måste bekämpa.

 

Någon gång i framtiden så finns inte de här garderoberna längre. Men det är vi som bygger framtiden, det är vi som förändrar. Det är vi som är hoppet, det är vi som har kontroll. 

Det är vi som är framtiden;

och den kommer bli så jävla  bra om vi bara kommer ihåg det.