utan en dröm jag hade
Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.
Tog pennan i hand, fingrarna på tangentbordet; men varje ord blev fult, blev konstigt, blev fel.
Så jag försökte komma på varför och botaniserade i mina arkiv; på bloggar, i dagböcker, anteckningsböcker, gamla dokument som hade glömts bort. För visst var jag väl bra på att skriva en gång i tiden? Visst kunde jag väl en gång hantera ord med så varsam hand och se skillnad på en och än? Jag tänker att det ska bli ett äventyr, ja, som en tidsmaskin rentutav, ett färdmedel likt Dr Who:s Tardis, att leta igenom min skrivarhistoria.
Och efter expeditionen sätter jag mig ner igen för att skriva vad jag känner, så där som jag brukade göra förr.
Skam.
Sätter mig vid ett instrument, tänker Nu ska jag få ut allt det där inombords – men inget.
Jag bara skäms för allt blir egoistiskt, allt blir fel.
Skäms för att jag borde bry mig mer om allt det där som är så mycket viktigare än män som sårar, vänner som inte är vänner, personlighetsosäkerhet, musik, instängdhet, ja, känslor som är okej och nödvändiga att skrika om när man är tonåring men kanske borde dumpas när man passerat tjugoett.
Så jag bara skäms.
Och när jag skriver om stora grejer skäms jag igen för jag vet inte bättre än någon annan. Jag har ingen rätt att yttra mig, tänker jag. Jag har inga unika tankar gällande någonting. Så när jag säger något skäms jag för det låter som om jag skulle ha satt mig själv på en piedestal.
Vill skriva något vackert, något människor citerar. Vill skriva låtar som människor tröstar sig med, peppar sig med, känner med. Men jag är ingen poet och egentligen inte en särskilt bra musiker.
Så jag skäms.
Det är konstigt, för platser som en gång kändes som en fristad är nu endast små rum av skam.
Det stör mig lite att det enda som en gång kunde ge mig lite lugn och plats nu också har blivit något som får mig att må dåligt. Vad som skulle trösta mig när något litet och självcentrerat kändes jobbigt eller peppa mig och få mig att orka mer när det gällde stora saker som gällde för fler nu ger mig lika jävla mycket press och ångest som allt annat.
Och jag slutar på mänskliga rättigheter och säger att jag vill bli musikjournalist eller jobba på ett bokförlag. Jag slutar på ett program menat att hjälpa till för att jag vill börja med något som är kul för mig och bara mig egentligen.
Och då skäms jag över det.
Lägger ner pennan, återvänder till facebook, till spotify och soundcloud, och bara skäms. Sätter mig ner och fortsätter vara egoistisk och hemsk för det enda jag kan tänka på är vilken horribel människa jag är som inte kämpar mer. Som har känslor och mål som ibland bara rör mig själv och ingen annan.
Skäms.
Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.
Hade bränt ner en fristad och jag vet fan i helvete inte vad jag ska göra för att få tillbaks den igen. Jag vet fan inte det.
