baraba

Ibland tror folk att jag är glad av mig, eller att jag har stabilt psyke, eller att jag åtminstone är öppen med hur jag mår och villig att få hjälp.

Det är så sjukt för mig varje gång någon tror det.

 

Jag är så sällan glad. Det är inget någon har gjort, inget som har hänt - jag bara är inte det. Det känns ungefär som att någon håller mitt hjärta hårt hårt hårt; så att det gör ont; så att jag får blåmärken av det. Jag. är. inte. glad.

Ett stabilt psyke är det sista jag har. Jag behöver inte ens utveckla det där. 

Och det här med att vara öppen:

 

Jag är inte uppvuxen med att det är okej att vara ledsen för ingenting. Det tycks inte ligga i mina föräldrars natur att kunna hantera ledsenhet - befogad eller inte. De menar inget illa.

Jag försöker vara öppen, jag försöker verkligen det, men varje gång jag försöker säger jag bara faktan. Jag säger det som att det gäller någon annan. Alltid faktan. Alltid försöka se faktan ur olika perspektiv. "Det är okej att vara ledsen", säger jag till mina vänner för det ÄR det, det är mer än okej, det är nödvändigt.

Jag hanterar jobbigheter med faktan. Ibland är det inte särskilt bra faktan, ibland hittar jag bara på dem utan att tänka ordentligt. 

När en kille dumpade mig för en annan använde jag mig av faktat 

"Det här är för att jag är en ful, jobbig, en på alla sätt FEL, icke-älskvärd människa" och så var det ju förhoppningsvis inte alls. Han tyckte bara inte om mig på det sättet men hittade en annan han tyckte om på det sättet. Det var ingens fel, det bara var.

När Emir dog använde jag av hur det hade hänt som sätt att distansera mig.

"Min kompis har dött, jag vill inte prata så mycket, kommer gå in på mitt rum direkt. Sover helst i allrummet i natt. Om ni orkar får ni gärna köpa cigg", skrev jag till Elsa och Joseph, som köpte cigg, höll om och sa inte så mycket men de gjorde det bra.

 

En tjej med ångest - och hon har det, jag menar inte att förminska henne, allvarlig sådan också tror jag - som jag kände en gång sa när vi var ute och gick att hon inte trodde jag hade ångest, utan bara att jag var ledsen ibland. Att hon mådde fysiskt dåligt när hon fick ångestattacker, att hon i längre perioder när hon var ledsen hade ont i magen, och massa sådant. Och jag tänkte på alla de gånger jag inte kunnat resa mig ur sängen för att mina ben inte vill. De gånger jag spytt för att jag hoppats få ur mig allt det mörka. De gånger jag börjat hyperventilera eller haft ont i magen eller varit tvungen att lägga mig på golvet för att jag bara kände att jag måste eller inte kunnat äta, inte kunnat sova, öppnat munnen men inte fått ur mig något för att halsen inte vill eller så stammar jag bara och förresten kan jag inte formulera mig ändå.

Men jag sa inte det.

"Men usch, jag beklagar. Så ska det ju inte vara, himla sjukdomar." Frågade om det underlättade att gå till psykolog och ta piller.

 

Jag är övertygad om att jag varken har ångest eller depression. Det kanske bara är min medicin som gör mig ledsen, det kanske bara är att vara tjugo-någonting som skaver.

Men när fan tar det här slut då?