baraba

Joseph och några andra vänner åkte till Uppsala igår för att gå på bal. De stannar hela långhelgen.

"Det blir kul men jag kommer sakna min bästa vän", säger han, kramar mig och säger hejdå innan vi går och lägger oss. Jag försöker dölja hur glad jag blir men kan inte riktigt. Säger "åh detsamma fina du". Jag har gråtit nästan hela dagen men somnar lugn.

Och jag tänker hur hände det här.

Hur lyckades jag få så himla fina vänner?

och framför allt:

Hur har jag fått dem att se mig som sin bästa?

 

De gör mig så glad. De får mig att gå runt när allt är förstört inuti.

Och de håller om mig skriver lappar åt mig säger fina ord och försvarar mig - mot mig själv och mot andra. Från Lund, Salamanca, London, ah till och med fucking Eksjö. Jag fick dem.

 

I min dagbok en gång på fyllan skrev jag:

 

Det är bara jag och Gruvan hemma. Fina, fina person, som jag tycker så mycket om. Som gör bananbröd och är så klok och rolig och alltid har bra musiktips på lager. Jag kommer sakna att bo med honom så himla mycket.