En av mina roligaste grejer är människor som sätter sig lite över alla andra.
För att de kan liksom.
Det är de som gör det på ett diskret sätt, som formulerar sig med fina ord, som pratar lugnt men allvetande. De som pratar om tolerans men kollar snett. De som är åh så förstående men samtidigt minsann vet var de står och som när de talar om varför de gör som de gör får en att känna sig smutsig.
De som jag.
De människorna är fan i mig genuint roliga. Haha. Fan vad vi tror mycket om oss själva. Kanske så vi överhuvudtaget lyckas klara vardagen.
här sitter jag och röker bort bakfyllan. försöker i alla fall. fastän jag inte får egentligen.
Har liksom lite väl mycket i huvudet nu för tiden; känslor som ramlar hit och dit och överallt.
igår dansade jag. Vaknade upp med ett stort blåmärke på högra knäet och en killes armar runt mig. Vet inte riktigt vad jag gjorde i övrigt om jag ska vara ärlig, kul vare åtminstone.
_Jag har blivit tjänsteman! Både radion och onsdagspuben ska jag ta hand om i vår. Så himla knäppt känns det, fast mest kul. Gillar ju att snacka. Gillar när folk hör mig. No shame liksom, centrum och jag klickar. Jag gillar att vara huvudperson. Orkar inte ens förneka det längre.
_Jag har varit bandvärd åt fucking Billie The Vision??!?!?!??! Femtonåringen i mig bara *faller ner på marken* *dör* *ler*
_Min kk har blivit kär i mig. Här kommer en liten friendly reminder om att aldrig skaffa kk då det alltid går åt helvete:
gör det inte.
det är en skitdålig idé.
vi har gått igenom det här Annie.
du har varit på båda sidor.
kk-fenomenet är helt värdelöst.
_Jag har fått en mini-didgeridoo av mammi & pappi. så fett.
_Jag har haft en ögoninfektion :( gjorde jätteont. dessutom pajat mina glasögon, så jag ser typ noll.
_Jag gör saker typ jämt. Alltså seriöst. Det är möten hit och möten dit, jag vill verkligen få in någon typ av skrivarrutin, jag letar ny musik att lyssna på och analysera, jag springer runt på nationen, jag skriver och läser och pluggar. Jag hoppar alltid in när det behövs jobbare. Folk vet vem jag är?! Så skevt.
idag är det internationella mansdagen. imorgon ska jag lägga ut en text om det som jag har haf
I långhelgen var jag i Uppsala. Det var fint på många vis och jag orkar inte riktigt gå igenom det - men det var fint. Fint att träffa min syster.
Att träffa Amanda, som var min bästa vän i trean på gymnasiet men som det bara sa krash boom bam med och så var vi inte bästa vänner längre. Hon är himla gullig ändå, det bara blir så ibland.
Att träffa Angelica, som var min bästa vän i barndomen och som liksom är så lätt att umgås med, jämt och alltid. Så klok och rolig och fantastisk. Älskar henne så mycket.
Att träffa Ebba, som är typ en av de finaste östgöttarna och människorna jag vet.
Slutligen att träffa Linnea, som var min bästa vän i London och kanske en av mina bästa vänner överallt och hela tiden. Som är så smart och bra på alla vis. Har saknat henne så jävla mycket, och vi behöver liksom inte snacka jämt - men just därför.
Äh, ni märker ju. Jag kan inte skriva längre. Skriver på nytt och på nytt igen tills det kommer tillbaks.
Tog pennan i hand, fingrarna på tangentbordet; men varje ord blev fult, blev konstigt, blev fel.
Så jag försökte komma på varför och botaniserade i mina arkiv; på bloggar, i dagböcker, anteckningsböcker, gamla dokument som hade glömts bort. För visst var jag väl bra på att skriva en gång i tiden? Visst kunde jag väl en gång hantera ord med så varsam hand och se skillnad på en och än? Jag tänker att det ska bli ett äventyr, ja, som en tidsmaskin rentutav, ett färdmedel likt Dr Who:s Tardis, att leta igenom min skrivarhistoria.
Och efter expeditionen sätter jag mig ner igen för att skriva vad jag känner, så där som jag brukade göra förr.
Skam.
Sätter mig vid ett instrument, tänker Nu ska jag få ut allt det där inombords – men inget.
Jag bara skäms för allt blir egoistiskt, allt blir fel.
Skäms för att jag borde bry mig mer om allt det där som är så mycket viktigare än män som sårar, vänner som inte är vänner, personlighetsosäkerhet, musik, instängdhet, ja, känslor som är okej och nödvändiga att skrika om när man är tonåring men kanske borde dumpas när man passerat tjugoett.
Så jag bara skäms.
Och när jag skriver om stora grejer skäms jag igen för jag vet inte bättre än någon annan. Jag har ingen rätt att yttra mig, tänker jag. Jag har inga unika tankar gällande någonting. Så när jag säger något skäms jag för det låter som om jag skulle ha satt mig själv på en piedestal.
Vill skriva något vackert, något människor citerar. Vill skriva låtar som människor tröstar sig med, peppar sig med, känner med. Men jag är ingen poet och egentligen inte en särskilt bra musiker.
Så jag skäms.
Det är konstigt, för platser som en gång kändes som en fristad är nu endast små rum av skam.
Det stör mig lite att det enda som en gång kunde ge mig lite lugn och plats nu också har blivit något som får mig att må dåligt. Vad som skulle trösta mig när något litet och självcentrerat kändes jobbigt eller peppa mig och få mig att orka mer när det gällde stora saker som gällde för fler nu ger mig lika jävla mycket press och ångest som allt annat.
Och jag slutar på mänskliga rättigheter och säger att jag vill bli musikjournalist eller jobba på ett bokförlag. Jag slutar på ett program menat att hjälpa till för att jag vill börja med något som är kul för mig och bara mig egentligen.
Och då skäms jag över det.
Lägger ner pennan, återvänder till facebook, till spotify och soundcloud, och bara skäms. Sätter mig ner och fortsätter vara egoistisk och hemsk för det enda jag kan tänka på är vilken horribel människa jag är som inte kämpar mer. Som har känslor och mål som ibland bara rör mig själv och ingen annan.
Skäms.
Jag vaknade en morgon och hade slutat skriva.
Hade bränt ner en fristad och jag vet fan i helvete inte vad jag ska göra för att få tillbaks den igen. Jag vet fan inte det.
"För det är ingen skillnad på ett skott i huvudet och en flygbiljett hem till ett brinnande helvete och en blankett med ett stort 'NEJ - INTE VÄLKOMMEN' på. Det är avrättning likafullt. Metoden har bara blivit mer raffinerad, mindre kladdig."
En kommer hit för att fly från nöden, en kommer hit för att undgå döden. En kom hit, av terror tvungen, en kom hit för att gifta sig med kungen. Dom är tyskar, iranier, greker och turkar, mest är dom snälla, andra är skurkar. En del är ärliga, andra skumma, en del är genier, andra är dumma. Mest är dom fredliga, andra vill slåss, med andra ord dom är som oss! En del söker lugnet i stället för bråket, det enda vi svenskar kan bättre – är språket. Det sägs att vi stammar från Adam och Eva, som inte var svenskar – men ja må dom leva!
- Tage Danielsson
Igår var på många sätt en sorgens kväll och natt.
Sorglig för att ett parti som inte kämpar för något annat än jämlikhet inte ens fick fyra procent.
Sorglig för att vår regering kommer stå still i brist på majoritetssregering.
Allra sorgligast för att ett rasistiskt parti igår blev Sveriges tredje största parti.
Jag är så trött på att vara arg, ledsen och besviken. Jag är så utmattad av att engagera mig politiskt när det är det här en får tillbaks. Jag är så trött på att nästan var tredje röstberättigad person som jag möter har röstat på SD, eller inte bryr sig nog om deras klart rasistiska politik för att rösta, att kämpa, att stödja något annat parti.
Men det är nu det är allra viktigast att torka tårarna, organisera oss, vara arga och engagera oss politiskt. Det är nu det gäller. Ja, torka tårarna mina vänner så hjälper vi folk ur den tjocka dimman av rasism och fördomar. Det ska gå, det måste gå.
Så skrik men håll öronen öppna. Dröm men blunda aldrig. Allt löser sig inte - vi löser allt.
Min kompis Nizar skrev väldigt fint och bra efter att resultatet hade kommit och jag tycker ni ska läsa det:
och de inte känner att de behöver "komma ut" för en
utan bara säger åh jag har sovit hos [namn på någon som råkar vara av samma kön som henom] tre nätter i rad nu och hen är så himla fin, fan alltså Annie, jag tror kanske jag börjar bli lite förälskad
och hen har inte berättat för alla än för att hen inte vågar (hemskt) och vi har inte synts sen innan hen vågade komma ut för sig själv ens, men till mig kan hen berätta utan att det skulle vara en stor grej - för det ska det ju inte vara. Det ska ju vara skitsamma.
Men det är inte skitsamma.
Min vän berättar om fb-vänner som har gillat homofobiska länkar på facebook, om syskon och kompisar som använder "gay" som glåpord. Hen berättar om heteronormen och hur jobbigt det är att den dyker upp på varenda jävla släktmiddag - om giftermål, barn och antagande att man är ihop med en person man hänger med som råkar vara av motsatt kön, och hur hen känner att hen måste ljuga om vem hen sover över hos.
Vi pratar om hur man redan när man är liten växer upp med att man ska vara kär i någon som har något mellan benen som man själv inte har.
Vi pratar om kyrkor och hur det kan sluta vara en trygghet bara för att vissa pekar på en helig bok för att skylla ifrån sin rädsla och sitt hat. Vi pratar om konservativt folk man känt sedan man var liten.
Vi pratar om hur småsaker - skämt, begrepp, liknelser - egentligen är svinstora saker, ja, egentligen är saker som spär på stereotyper och ett vitt heteropatriarkat. Vi pratar om att ljuga för sig själv och för alla andra bara för att man är så jävla rädd. Rädd för att nära och kära kanske kommer överge en, rädd för att bli nekad jobb eller vad som helst egentligen bara för att en homofob kan sitta i den fina stolen.
Vi pratar om att jämställdhet för alla - oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, religion, utseendepreferenser - faktiskt är en jävla fråga och hur bisarrt det är att det är det. Allas lika värde är ju världens mest självklara grej.
Och saken är den att jag aldrig (såvida jag inte en dag blir attraherad av tjejer istället) kommer förstå vad homosexuella, eller människor som är HBTQ i allmänhet, går igenom varje dag - lika lite som jag kommer förstå vad någon som är rasifierad går igenom, eller män kan förstå vad kvinnor går igenom.
Det enda en kan göra är att belysa, att stå vid och på samma sida, att kämpa och förstå att man inte kommer förstå men ändå veta att vad som pågår i världen just nu - även i Sverige, hur jävla gärna vi än vill säga att vi är världens mest jämställda land och bla bla bla - är så fly förbannat FEL.
Och hörrni, jag vet att jag inte behöver säga det här egentligen, för ni som jag vet läser nu är så förnuftiga att ni redan vet, och jag vet att jag säger det här så väldigt mycket -
men kom ihåg att vara snälla mot varandra.
Det är huvudsaken, det är det absolut viktigaste. Pang boom så enkelt är det.
Tänk på vilka ord ni använder, vilka skämt ni drar, hur ni reagerar när någon skiljer sig från normen, att bara för att inte ni drabbas behöver inte det betyda att ni inte har en skyldighet att reagera.
Vad man kan tro är litet när man själv är priviligerad är ingredienser till allt det där stora som suger något sjukt och som vi måste bekämpa.
Någon gång i framtiden så finns inte de här garderoberna längre. Men det är vi som bygger framtiden, det är vi som förändrar. Det är vi som är hoppet, det är vi som har kontroll.
Det är vi som är framtiden;
och den kommer bli så jävla bra om vi bara kommer ihåg det.
Nämen, Annie! Hej! Sitter du vid tangentbordet nu igen?
Ja!
Så du mår bättre? Tackar som frågar, jo, lite bättre mår jag allt. Går ju ner mig totalt ibland, men nu kan jag stå upp igen. Peppar peppar ta i trä och så.
Vad händer i livet då? Det händer lite allt möjligt: _Imorgon börjar jag på min historiakurs över 1900-talet och på tisdag med mediehistoria. Det blir kul. _Kollar på Buffy The Vampire Slayer med min nya korridorskompis Elsa (<3) rätt mycket. Så jävla girlpowerigt och uppiggande typ jämt.
_Tappade min telefon på ett betonggolv så nu är den sönder. :( fixar i veckan! _Köpt biljett till ännu en Libertines-konsert! I Köpenhamn den här gången och är så HIMLA pepp - om 23 dagar ska jag se de där fina igen med härliga Erik som jag träffade när jag var i London senast.
_BLEV GODKÄND PÅ TENTAN! Måste dock skriva massa seminarieuppgifter så jag kan få CSN. Oops etc.
_Tänker rätt mycket på politik och vad jag ska rösta på. Går sådär. Om två veckor gäller det. Ni röstar väl?
Klart vi röstar, tror du vi är dumma eller? Nä, det gör jag såklart inte. Men man kan ju glömma att rösta ändå.
Jag mår inte så bra just nu. Får ledsenhetsattacker härs och tvärs och sover i samma rum som kompisar i hopp om lite trygghet.
Ni är fina och det enda jag försöker tänka på är vad ni har gjort och sagt alla andra miljoner gånger jag mått så här, och det går nog över någon gång men just nu känns det inte så och just nu vill jag helst bli kramad, tröstad och inte prata så mycket själv.
Skriver omtenta, försöker tänka på saker som gjort mig glad en gång i tiden och ska kolla upp psykolog den här veckan för så här ska man ju inte må eller bete sig och kanske kanske skulle en psykolog hjälpa. De ska ju det i alla fall, eller kanske hjälpa en att hjälpa sig själv, jag vet inte.
Ska försöka plugga nu för den här pausen har blivit lite väl lång. Ska också försöka låta bli bloggen och andras bloggar en vecka och fokusera på att bli godkänd på tentan och kanske må lite bättre någon jävla gång.
Det var allt för fan alltså, vet inte vad jag ska säga. Alla mina texter känns så barnsliga, så besserwiesserlika, så tråkiga och likadana. Inget nyskapande att säga (fast det kanske jag aldrig har haft), inget intressant att bidra med.
Det här med att skämmas till och med inför sig själv, eller skriva bra grejer men inte få till det helt för man avbryts konstant av tanken "men du, det här då".
Vad ska jag säga? Det gamla vanliga liksom, ni vet grejen.
För ett litet tag sedan kom jag på att musikjournalist (journalist överlag kan säkert vara roligt, men just musikjournalist (och resejournalist jösses) gav mig lite fjärilar i magen) nog vore ett ganska fett jobb för mig - men man vet ju aldrig förrän man har provat.
Så tänkte jag att jaha, då får jag väl prova då. Se om jag tycker det är roligt eller mest jobbigt, se om jag kanske kanske kanske för en jävla gångs skull kan ha hittat något jag tycker vore kul att göra, trots att det skulle vara ett måste.
Sagt och gjort, nu har jag en blogg som heter musikofili och som precis blivit offentlig. Ni kanske kan ta er en titt? Kanske kan säga till en kompis eller två? Skulle bli så himla glad och tacksam.
Den här bloggen kommer såklart finnas kvar, jag är fortfarande den överdramatiska besserwiesser-idiothoran jag alltid varit och trivs med att skylta med det. No shame.
Edit: märkte nu att länken inte fungerade?? det är såklart musikofili.blogg.se som gäller. kram och hångel på er!
säga tack och ajöss till precis alla, sayanora cya nevae
känner mig liksom lite klar med den här kroppen, den här personen som är jag.
Hon är liksom lite irriterande, vet typ inget, har ingen som helst motivation för någonting och jag gillar henne inte riktigt. vad gör man då åt saken?
hade stuckit från mig själv på stört om jag inte haft sån tur med kompisar. gillar er. jobbigaste grejen är att de flesta inte kommer vara i lund med mig - fan fattar ni inte att utan er står jag ju inte ut en sekund med den här jävla personen som är annie?
imorgon far jag hem till skåne. så jävla, jävla skönt. så slut på det här nu.
annan grej: sofia och ebba gjorde gbg så fantastiskt. luv dem.
Hej, här ligger jag i solen och slumrar/har juridikbok framför mig som jag eventuellt ska öppna någon gång.
Annars då? JO;
- i lördags kom en av mina favoritmänniskor till Lund och sa hej nu kramas vi och dricker öl och dansar och pratar om precis allt. Sen sa hon hejdå till Lund också, för lilla älskade Ebba ska flytta någon annanstans och låta omgivningen njuta av henne. Finaste gulliga hon, kommer sakna henne så himla mycket. Så bra med någon som förstår och ändå säger till när man är lite dryg; någon man alltid kan skratta med men också gråta och prata med som att man löser världsproblem. Luv her.
- igår var jag bakis pga full både fredag och lördag. Livet alltså.
- imorgon åker jag till Småland och stannar till 4e augusti. Känns förvånansvärt skönt faktiskt. Vet inte varför. Blir sorgligt att inte ha simba där bara.
